Perny leker vuxen

Hit och dit

2012-02-01T16:11:00.004+01:00

Här är en lista som jag sett cirkulera på olika bloggar som jag nu tar mig friheten att fylla ut mitt tomrum med. Det jag dock känner mer intresse över är framtiden så jag lägger till lite eget.

1) Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag jobbade på en förskola ute i Vivalla. Maken var hemma med vår lilla pojke som var lite drygt ett halvår gammalt. Jag hade ännu inte utbildat mig, inte satt min fot på universitetet faktiskt.
Om tio år ser jag att jag publicerat ett antal böcker antigen genom förlag eller genom eget och jag har tagit mig ur det arbetssituationsträsk jag befinner mig i just för tillfället - alltså - jag har en bra inkomst genom att göra något jag verkligen trivs med.

2) Vad gjorde du för ett år sedan?
Jag precis pluggat klart arbetsrätt med arbetsmiljörätt. Jag var på en campusmässan på universitetet och vurpade och landade i en vattenpöl bland annat och så läste jag ut "Boktjuven och fulgrät."
Vad gör jag om ett år? Då väntar jag på att Alvhilda skall komma ut på marknaden, gör det sista på Ragnvald och har Steven i startgroparna precis efter Alvhilda. Förutom det så arbetar som jobbcoach och kurator, kombinerat, och trivs skitbra.

3) Fem snacks du gillar:
Nötter
Ostbollar

4) Fem sånger du kan hela texten till:
Balladen om lilla Elsa av Strebers
Fear av mind in a box
Var det allt med sista mannen på jorden
saker som hon gör med imperiet
bibel med imperiet

5) Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
betala alla lån
bygga om huset
leva endast för det som gör livet värt att leva
resa i lyx
säkra mina barns ekonomiska framtid

6) Fem dåliga vanor:
småäter
sätter för höga krav på mig själv
pratar lite för mycket
kommer aldrig i säng i tid
motionerar för lite

7) Fem saker du gillar att göra:
skriva
Läsa
Titta på film
måla
umgås med de jag tycker om

8) Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa:
harembyxor, eller vad de heter, de där med häng ner till knäna
stilettklackar, inte för att det på något sätt är motbjudande utan för att mina fötter aldrig skulle acceptera det.
catwomendress, inte för att det är riktigt läckert på cat woman, men på mig skulle det mest bara vara skräckinjagande
äsch, den här är för svår, jag är inte så petig.

9) Fem favoritleksaker:
min laptop
min mobil
mina konad nagellackstryck
min wii fit
våran pool

10) 10 personer jag vill se göra den här utmaningen:
Vem som helst.

Jag har som sagt sett denna lite överallt men snodde mitt exemplar från Mrs Data.

Bloggens oengagemang

2012-02-01T12:56:00.002+01:00

Jag har gått från att arbeta åtta timmer om dagen med ett stressigt jobb med drygt två timmars pendlingstid varje dag till arbetslöshet, fritidsforskning, placering mellan två jobb och borde ha all tid i världen för bloggen och allt annat icke jobbrelaterat.

Istället känns det inte som jag har någon tid över, eller är det så att mitt tillvaro är för tråkig för att blogga om.

Jag har påbörjat några blogginlägg men inte orkat fortsätta. Jag har tappat stinget i det mesta. Jag söker jobb, påtar lite i noveller och romanen (men inte för mycket för då får väl a-kassan för sig att jag inte är arbetslös) och jag försöker göra som min sjukgymnast säger till mig.

Uppdateringen är väl i alla fall att det tog en månad för min chef att skicka papperna till mig som jag ska använda för att få a-kassa, jag har ett jobb på gång, har en intervju inbokad och jag har redigerat första kapitlet på Alvhilda för näst sista gången innan inskick. Planen är dessutom att de första kapitlen av Alvhilda ska ligga uppe på kapitel 1 någon gång i slutet av februari för er att kika på för att stilla nyfikenheten, eller, höja den.

Min dotter är lite läskig ibland

2012-01-25T09:13:00.002+01:00

Häromdagen satt jag och läste en novell om det värsta scenariot som jag redan bar på. En person som bryter sig in och tvingar föräldranra att välja mellan sina barn, framför barnen, med hot om att en av dem ska dö. Fruktansvärt. Det är en sådan där tvångsmardröm som dyker upp hos mig i bland och uppenbarligen hos författaren till novellen också. När jag läst klart och mår lite så där dåligt i magen börjar min sexåriga dotter det mest skrämmande samtal.

"Mamma, gör det ont att dö?"
"Va?"
"Gör det ont när man dör?"
"Det beror väl på hur man dör, det är inte själva döden som gör ont utan på vilket sätt kroppen slutar leva. Somnar man in tror jag inte det gör ont."
"Men om man blir skjuten då?"
"Varför skulle man bli skjuten?"
"Man vet ju aldrig. Gör det ont att dö genom att bli skjuten?"
"Ja, att bli skjuten gör ont men du kommer ju inte bli skjuten så det är ju inte aktuellt."
"Man vet aldrig."

Varför gör hon så mot mig? (Vill starkt påpeka att jag INTE läste novellen högt!)

Bokcirkel/sexparty/inflyttningsfest

2012-01-22T16:18:00.005+01:00

alla goda ting är tre, eller vad är det man brukar säga?

I går träffades vi i bokcirkeln och avhandlade "Potensgivarna". Detta tyckte en av deltagarna var ett ypperligt tillfälle att köra ett litet sexparty för oss med massor av fallossymboler, temat var ju redan klart så att säga. Slutligen hade hon som hade cirkeln/partyt precis flyttat till ny adress och passade därför på att ha en liten inflyttningsfest på samma gång.

Alla i gruppen enades starkt om att det var en hysteriskt gullig bok och att Tilda och Elida var riktigt söta, trots att vi hade svårt för att hålla isär dem utan såg dem båda som en person. Det kändes d0ck som om jag och Mrs Data var de mest skeptiska medlemmarna och tog snabbt upp de irriterande tempushoppen som vi nästan gnagt sönder boken för under läsningens gång. Fler småsaker gjorde att några av oss var helt eniga över att boken hade behövt ett antal korrekturläsningar till. Ett tydligt exempel är att de alla tre beskrivs sitta i soffan för att sedan bjuda Alvar en stol, fler liknande incidenter togs upp under cirkeln.

Jag och MrsData blev i alla fall helt nedröstade när vi ansåg att ett hus utan vatten och som värms upp av vedspis inte hade el, vilket var något vi reagerat på. Annars var det en hel del kontroverser i boken som fick några av oss att förvänta oss ruggiga vändningar, som att bokens genre skulle ändras samt att vissa skrattade högt åt vissa turer.

Gruppen gav spridda betyg, allt från 2 till 4,5. Medlet blev 3,2 den här gången. Boken hade som sagt många fel och brister men dess söthet drog upp betyget och ingen kunde såga den.

När vi kom till nästa bok i ordningen var det en av våra nya medlemmars tur att välja. Hon kom dock till mig samma dag som cirkeln skulle vara och sa att hon hade lite svårt för den bok hon ville hade inte kommit i pocket än. Jag själv hade haft planerna på att välja boken "De döda skyr födelsen" redan förra gången men hade haft precis det problemet då. Jag hade dock sett att den kommit ut i pocket under hösten och såg fram emot att få välja och läsa den tillsammans med min cirkel. Nu fick jag chansen och kastade mig över den eftersom det inte var några problem för mig att snabbt välja ny bok. När jag snabbt, en halvtimme innan avfärd, började kika efter boken, stod det att den var slutsåld överallt och ej i lager längre. Jag sökte då på förlaget och hittade att den avvecklats.

Efter att ha mailat författaren, Pål Eggert började jag fundera över vad jag då skulle ta för bok. Direkt drogs min blick till den hög av böcker jag precis berättat om att jag var mitt uppe i.

Där var valet enkelt, det självklara valet var "Döden på en blek häst" av Amanda Hellberg som nu skall bli diskuterad 3/3 hemma hos mig. De döda fruktar födelsen kommer få bli nästa gång, bara ett år kvar, för det fanns visst kvar att köpa av författaren själv.

God morgon

2012-01-20T06:00:00.000+01:00

Smoke me a kipper
I'll be back for
breakfast

-Ace Rimmer

Hur det är att vara jag

2012-01-19T10:26:00.004+01:00

Idag promenerade jag in till stan för att handla en sak på Panduro.

God morgon

2012-01-19T06:00:00.000+01:00

Kreativitet handlar om att hitta på,
experimentera, växa,
ta risker, bryta mot regler,
göra misstag
och ha kul

-Mary Lue Cook

God morgon

2012-01-18T06:00:00.001+01:00

Ordet "omöjligt"
är svart.
"Jag kan", deremot,
glänser som guld.

-Catherine Cookson

God morgon

2012-01-17T06:00:00.000+01:00

...Det finns inga hinder som du inte kan övervinna,
ingen utmaning som du inte kan anta,
ingen rädsla som duinte kan övervinna,
oavsett hur omöjligt det iblant kan verka.

-Erin Brockovitch

Hämtat ur Författartankar

2012-01-16T21:10:00.002+01:00

Utmaningen från skrivpuff 090517 var att skriva 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med. Nu när jag raderat från "Författartankar" lägger jag upp den texten här.

Orden jag valde var: Bus(busa), bad(bada), baguette, bubblor, bruttonationalprodukt.

Kim var på bushumör efter en hel vecka som solo. Robin skulle komma hem samma eftermiddag och längtan hade växt sig olidlig hos Kim som nu stod och förberedde ett så trevligt välkomnande som möjligt. Badkaret fylldes snabbt av vatten och skummets bubblor såg ut som grädde på ytan. Doften av vitlöksbaguetterna som låg och mysade till sig i ugnen spred sig i huset och champagneflaskan stod i ishinken bredvid badkaret. Kim hade ställt två champagneglas bredvid, tillsammans med en skål jordgubbar och lite mörk choklad och rummet var fyllt med tända doftljus som spred en romantisk och, som Kim även hoppades på, en erotisk stämning i rummet. Matklockan ringde i köket för att tala om att vitlöksbaguetterna var klara. Kim skar upp dem i lagom stora bitar, lade dem i korgen och ställde dem på en bricka på toalettstolen vid badet.
En bil stannade utanför och Kim kikade ut genom fönstret. Det var Robin som kom hem och vars steg nu snabbt tog sig mot dörren. Kim kastade av sig sin badrock och lade sig i badet och väntade på Robins entré.

Ytterdörren slogs upp och Robin kom in med en stressad uppsyn.
"Kim! KIM?" Rösten lät stressad och lite upprymd.
"Här är jag" Kims röst darrade nästan lite.
Badrumsdörren slets upp och Robin uppenbarade sig. I Kims ögon var det en av de vackraste gestalterna som visat sig på över 120 timmar, speciellt när de rörliga skuggorna från doftljusen lekte i ansiktet.
"Här ligger jag och badar, alldeles ensam" sa Kim och tittade på Robin med busiga ögon.
"Jag hinner inte med dina kryptiska lekar nu när Bruttonationalprodukten har körts i botten! Chefen hade tänkt att bjuda oss på middag innan jag skulle följa med in till kontoret men jag ser att du inte riktigt är redo för något sådant så jag får väl hälsa min chef att det bara blir vi två. Jag har tonvis med arbete att göra och jag tror inte jag blir klar före midnatt så sitt inte uppe och vänta på mig."

Robin vände och sprang ut genom dörren igen och ekot efter att den slagits igen ringde i Kims öron i vad som kändes som en evighet.

God morgon

2012-01-16T06:00:00.000+01:00

Du föddes vild
låt ingen tämja dig

-Isadora Duncan

Skräcken

2012-01-15T23:00:00.005+01:00

Som jag uttryckte i ett tidigare inlägg har jag tänkte hålla igång mitt skrivande, bland annat genom att skriva noveller utifrån olika låtar. Första låt att inspireras från är "Fear"

Golvet kändes hårt mot min kropp. Det var som mitt innandöme krossades av min egen tyngd. Jag hade alltid känt mig hjälplös, värdelös, under mitt liv, men det var inget mot vad jag upplevde nu. Alla löften hade bleknat. Mina sinnens skärpa som skulle ge mig en upplevelse av allsmäktig kunskap och osårbarhet, en mening med allt, den plågade mig bara. Alla ljud skar som knivar inombords och ljus fick mina ögon att blöda. Övermänsklig känslighet fick hela kroppen att smärta och världen stank. Vidrig odör omringade mig och fick min kropp att vilja kasta upp sitt innanmäte.

Under en lång tid hade jag nu levt med övertygelsen om att detta var det ultimata överlevnadssättet. Att detta var det rätta. Jag hade läst alla böcker som fanns om tillståndet, alla biografier som han givit mig. Aldrig hade han beskrivit denna känsla av total hjälplöshet, fylld av smärta och lidande. De vänner som ansett att mina tankar, min planering och världsfilosofi var störd hade jag vänt ryggen och lämnat. De som lyssnat hade jag attackerat med mina tankar tills de inte orkat med mig längre, de var svaga. Jag hade bestämt att de skulle bli mina första offer, att de skulle få betala för sina svek.

Plågans epicentrum var magen. Exploderande smärta strålade ut i kroppen och mötte den sammanpressande, dunkande värken som golvet genererade. Smärtan inom mig expanderade och med den skräcken. Inom mig slogs dödsångesten mot dödsföraktet som han skapat. Mörkret omslöt mig trots att det var ljust i rummet. Det var inte en mörk blindhet, det var ingen svärta som dolde verklighetens ljusa uppenbarelse. Det var ett mörker som inte syntes, bara kändes. Det lockade på mig, fyllde mig med en inre smärtsam längtan efter att få bli ett med den.

Desperation fyllde mig och tårarna började rinna längs kinderna. Smärtan som just höll på att ta död på min kropp påminde mig om vidden av det steg jag stod i begrepp att ta. Att jag skulle lämna den verklighet jag levt i under hela mitt liv, lämna allt jag kände till för det okända. Ett sista desperat uns av överlevnadsinstinkt fick mig att vrida kroppen i smärtsamma spasmer och de desperata tårarna brände mig. Ett gurglande var allt som kom ur min strupe när jag försökte skrika ut den skräck som ströp mitt inre och knöt en stor svart knut om mitt sinne. All den skräck som jag upplevt under min uppväxt kom vällande som en svart, iskall flodvåg. Skräcken vars ursprung var det lilla barnet som gömde sig för den rasande fadern med bältet i handen. Skräck som fötts i det ensamma barnet i cirkeln av förväntansfulla jämngamla som hoppades på blod och gråt, lynchmobben. Förlamande skräck som levt upp av kulan som ruvat i den laddade pistol som tryckts mot min panna vid första påtvingade bilstölden och sladden på den isiga sträckan på väg från kulans hot. All denna undantryckta skräck levde inom mig och visade sitt fula tryne som en avskedsgåva innan jag lämnade den smärtande verkligheten som varit mitt liv under så många år. Skräcken fick mig att inse att det var rätt val.

Jag lät de mörka klorna göra det som krävdes för att förvandlingen skulle fullföljas. Jag kunde känna hur metamorfosen gav mig osårbarhet och evigt liv. Men samtidigt rann all min lycka av mig och med den allt mitt hopp och mina drömmar. Jag lämnades kvar i ett outplånligt skal fyllt av evig fruktan och evinnerligt hat.

Förvandlingen var fullbordad och inte alls vad jag förväntat mig.

Svårt att vara bokmonogam

2012-01-15T20:10:00.001+01:00

Många pratar om att de har en bokhög som ligget och väntar. Jag är för otålig vilket är mitt stora problem. Böckerna i den här högen ligger nämligen inte bara och väntar, de är alla påbörjade. Jag kastar mig nämligen över böcker som små barn över klappar på julafton, helt utan tankar på planering.

För flera år sedan började jag på Tidsresenärens hustru men blev avbruten av en tenta och sedan läskrampen av all studentlitteratur. När jag väl lyfte en bok igen blev det en annan. Nu blev jag påmind om den eftersom filmen gick på teve igår.

Vägen till Umbria började jag läsa i höstas med stor iver för att tappa balansen på bokmässan med alla litterära intryck. När jag dessutom fick Döden på en blek häst av Amanda villa jag bara sluka den boken på stående fot. Var dock tidspressad av bokcirkelbok och Alvhilda så även den fick vila lite.

Sedan fick jag hem Uppvaknandet som var fortsättning på den serie som jag är mitt uppe i och så var det en cirkel igen. Sen fastnade jag i True blood och ville läsa böckerna men samtidlgt är det en cirkel nästa helg så jag måste även ta mig igenom Potenshöjarna.

Jag har faktiskt avslutat en hel del böcker under denna period också.

Tur att jag har en sådan otrolig simultankapacitet.

Hur jag tar mig upp ur svackan

2012-01-13T21:37:00.003+01:00

Det händer inte mycket på det litterära planet för mig just nu. Det nya året börjas inte bra, litterärt. Jag får inget skrivet. Jag vill verkligen skriva men just nu är jag lite trött på Ragnvald. Det är mycket jag vill men just nu känns det inte som om jag kan ge storyn det som den kräver. Den behöver ligga till sig lite. Eftersom jag haft en stark vilja att få storyn klar har jag inte gett mig chansen att göra något annat och det slutar med att jag inte gjort något alls.

Jag har inte gett mig chansen att läsa heller eftersom jag sliter i huset hela dagarna för att kunna få ro och slappna. Det har slutat med att jag har slocknat helt utpumpad i sängen och inte orkat läsa. Det har även yttrat sig här för jag har inte varit tillräckligt motiverad för att blogga heller. (Jag dock facebookat en hel del.)

Just nu jobbar jag med att rensa min gamla "Författartankar"-blogg för att göra om den till en hemsida för Alvhilda. Jag kommer länka till den när det är klart men det är lite kvar fortfarande. De texter som jag vill bevara från "Författartankar" kommer jag att lägga upp här. För att inte tappa gnistan nu när jag och Ragnvald inte riktigt kommer överens, skall jag återgå till skrivpuffs utmaningar. Allt för att jag inte ska tappa skrivandet. Jag har även en fundering om att skriva spontana noveller utifrån olika låtar som inspirerar mig.

sveriges skitväder

2012-01-12T14:15:00.002+01:00

I morse var det närmre tio grader och spöregn. Sonens skolskjuts var på gång och jag skulle hjälpa honom att hitta passande kläder. Hans vinterjacka skulle agera svamp i vädret och han hade ingen regnjacka som var tillräckligt stor att få plats över den tjocka jackan. Därför fick jag snabbt improvisera med en lite tjockare och rejälare regnjacka och en tjock tröja. Dock hittade jag inte någon fleecetröja som jag ville att han skulle ha utan han fick ta en rejälare långärmad sak och tjock väst under.

Senare sjönk graderna till noll och så började det snöa.

Sonen hade visst frusit idag ...

Tack Sverige.

Tema: Köttfärs

2012-01-12T11:31:00.002+01:00

Vi håller på att äta ur frysen. Den är ganska full med köttfärs. Denna veckan har vi redan ätit köttfärssås, köttfärsgryta och köttfärspaj. I kväll blir det nog lasagne och maken kom med förslaget köttfärslimpa någon dag. Någon som sitter inne med fler spännande tips.

Skönt med lite variation i enformigheten.

Träffar där den ska

2012-01-10T17:44:00.002+01:00

Ja, jag vet att jag totalt snöat in på mind in a box nu men jag tycker att dom gör många låtar med så underbara texter och melodin till träffar direkt i själen. Den här här helt underbar!

it is the fear that drives you mad.
it is the fear that makes you blind.
it is the fear that keeps you sad.
it is the fear that kills your mind.

it is the fear that eats you up.
it is the fear that makes you cry.
it is the fear that takes you down.
it is the fear that will not die.

everone's afraid, but that's no excuse.

-Mind in a box

Skvallerbytta bingbång

2012-01-10T14:48:00.003+01:00

Båda mina barn är allergiska och har astma. Riktiga sjuklingar faktiskt. Ett steg för att försöka ordna upp deras stackars utsatta luftrör är att skaffa luftrenare åt dem, vilket vi har gjort nu i juletider. Den är top notch och gör ett gediget jobb. Den känner av när luften är smutsig och renar den, när det är allergener i luften och när det finns odör. Det är det där sista som kan bli lite pinsamt.

Under juletider äter man mycket fet mat vilket i sin tur genererar en hel del gaser. Dessa måste vi alla lätta lite på emellanåt och då försöker man alltid göra det lite hemligt, utan att någon ser eller hör och så hoppas man på att ingen ska känna lukten.

Jag lovar, den känner ALLTID lukten. Från ingenstans börjar den gå på högfart och den som står närmast får stå med skammen. Första gången det hände var när maken låg inne hos sonen på morgonen och drog sig lite extra efter att ha försökt få upp honom. Sonens övertalningsförmåga var alltså lite bättre än makens. Han hängde liksom ut ur sängen så där som man gör som vuxen när man lägger sig i en lite för trång säng. Jag stod i köket och gjorde frukost. Plötsligt började det där brummande ljudet ljuda, ni vet lite som en dammsugare, varpå jag tittade in i rummet och skrattande frågade om någon fisigt eftersom den kom igång så väldans. Ett smått generat erkännande kom från maken.

Efter det är det standardfrågan, när luftrenare, utan synlig orsak, kommer igång och vrålsuger "Vem har fisigt?"

Ta hand om er 2012

2012-01-09T22:53:00.002+01:00

Ett sätt att ta hand om sig själv, både i själen och kroppen, är genom Yoga. Min gode vän är utbildad yogalärare och har en hemsida som ni bara måste gå in på och kika. Just nu har hon en tävling som ni fortfarande har chans att vinna, om ni skyndar att skicka in svaret innan 20120111. Jag har precis gjort det.

Första pris är två av hennes yogapass, vilket är lämpligast att vinna om man bor i närheten av Örebro, annars är det en skiva eller yogate som står på spel. In och kika med er nu.

Gå till livsyoga.blogspot.com

Barns tankar

2012-01-05T21:04:00.003+01:00

I julklapp från mina föräldrar fick vi pengar. Dessa pengar var fint instoppade i var sin liten bok som skulle vara som en liten rolig grej. Maken fick boken "Barns tankar om pappa" och jag fick boken "Barns tankar om mamma"

Böckernas design invaggar en i en trygg förväntan om gulliga små uttalanden, så som de som står på utsidan av böckerna:
"Hemma hos oss är det mamma som bestämmer vad klockan är"
"Jag tycker det är skönt att vara sjuk, för då kan man vara hemma och prata med sin mamma"
eller
"Min pappa är klokast. Det har han själv sagt till mig"
"Pappor sticks när man ger dem en kram"

Jag förstår att mina föräldrar tyckte att det var gulliga presenter men de blev så lurade för när man väl öppnar böckerna märker man snart att underlaget till böckerna måste vara hämtade ur någon socialtjänsts barnavårdsutredning och en klump sätter sig i magtrakten och jag vill bara gråta. Följ med mig i dessa och säg mig att det är barn med bra hemsituationer som säger saker som de här, barn som mår bra och känner sig älskade:

"Min mamma älskar min storebror och storasyster mest. Hon älskar bara halva mig" (8 år)
"Man kan gott slå barn ifall gräsmattan är blöt och barnen ändå spelar fotboll på den" (7år)
"Snälla föräldrar ger barnen julöl när de ska sova" (7 år)
"Ska man ha det bra hemma så ska pappan inte säga 'håll truten, din tjocka dumbom', till mamman" (9 år)
"När mamma dricker säger jag det till min pappa, ifall han inte också är full och dricker" (8 år)
"För tillfället säger min pappa ingenting när min mamma är full. Han har flyttat" (8 år)
"När de vuxna bråkar så kan man gå in på sitt rum och stänga dörren efter sig och leka eller gråta." (6 år)
"Fick jag bestämma så skulle jag ha rummet längst bort i hallen så att jag slapp höra när de bråkar hela tiden" (9 år)

De två sista, här under, kan man dra på smilbanden åt men (kanske färgad av alla de andra tragiska citaten) jag, och andra som också läst citaten, börjar fundera över vilken erfarenhet dessa barn har som får dem att säga det dom gör:

"Om man inte vill ha barn ska mannens pillesnopp vara blå ..."
"... den kan också vara grön." (7 år)

Detta var bara ett axplock av de citat som vi reagerade på och jag funderar över författares och förlags ansvar i dessa barns utsatthet. Har föräldrarna godkänt att deras barns ord trycks, är det ingen som funderar över eller ifrågasätter citaten och barnens erfarenhet?

Är det någon som skrattar?

Inte alla kritik är rimlig

2012-01-03T12:15:00.002+01:00

Jag har ju gett SJ en del kängor den senaste tiden, när jag pendlat, men kritiken har varit inom rimlighet. Deras dåliga tidhållning och dåliga information, men vissa går lätt över gränsen. Dock gillar jag skarpt det svar petige Anders får:

Råkade tappa ut min sämsta sida

2012-01-02T11:33:00.002+01:00

I morse vaknade jag utan värk i ryggen (läs utan förlamande smärta). Lycklig rörde jag på mig, inte graciöst som en tiger men gåendes, upprätt utan kvidande ljud. Jag åt min frukost och jag åkte till arbetsförmedlingen.

Där blev jag inföst i ett rum för att lyssna på information jag redan fått upprepade gånger, sittande i drygt en halvtimme på en hård stol. Snart började min värk att komma krypande, domnande, illamåendeframkallande, så där överväldigande. Jag andades igenom den så som man gör på förlossningen. Informationen var över och jag skulle fylla i papper, stående vid ett högt bord, helt fel för min rygg. Smärtan fick mig att gunga fram och tillbaka från fot till fot, frustrerad ville jag dunka huvudet i bordet men höll mig från galenskapen.

Sedan fick jag stå i lång kö för att lämna in papperna jag fyllt i och visa min legitimation. När jag väl kom fram höll jag tillbaka min uppgivna smärtfrossa och istället ramlade en attityd ut värdig en upploppsanarkist och jag talade om för han som stod där att jag inte hade fyllt i hela mitt CV på deras hemsida en gång till. Jag la in en liten svordom där också.

Shit vilket bra intryck jag gjorde.

Citat från nyårsafton

2012-01-01T21:50:00.001+01:00

som skall styra mig genom 2012:

"Dålig självkänsla klär inte dig, du är snyggare när du tar för dig av livet"

"Småskalighet är ju inte riktigt du, kör ditt race."

Inspiration

2012-01-01T19:22:00.002+01:00

Jag inspireras mycket av musik när jag skriver. De grupper som oftast inspirerar mig är mystiska, mörka och spännande stycken, Sisters of mercy, Type 0 negative och him har stått högt i kurs. Den sista veckan har jag hittat en ny inspirationskälla: Mind in a box. Helt underbar musik att låta sina sinnen fly iväg till. Deras tre första skivor berättar dessutom en historia som verkar mystisk indeed.

Textrader som dessa får i alla fall igång min fantasi:

"but I wouldn't want to live like this forever.
but change myself? never, never!
the very thought sends shivers down my spine.
I'm sure everything, everything will be fine."

"you lose yourself in this dead world.
you think you're living in your dream,
but there's nothing in it.
you're feeling nothing. nothing.
you seem complacent but there is nothing there."

"I can feel them always right behind,
casting a shadow on my mind.
but I know I have to hang on.

we know who it is we want.
we have a collective mind.
we don't miss a single step.
we're always right behind."

"I awakened in the city to utter darkness.
I was running for hours and hours
through deserted streets.
between all those towers,
there was only rain -- only the rain."

"I'm sad, so terribly sad.
I'm grieving about the things I had.
I'm sad, so terribly sad.
I simply can't see the road ahead.
I'm sad, so terribly sad.
but I can't say that I'm still afraid."

Kan kanske ge en bild av vad som lever i mitt huvud och vad som tränger sig ut på papper.

Gör om och om och om en sak

2012-01-01T15:56:00.002+01:00

Jag har precis blivit arbetslös, första dagen idag, faktiskt.

Härligt!

Nu sitter jag med arbetsförmedlingens hemsida och skriver in mig från första arbetslösa dagen. Det kan hända att jag förstör för mig själv men jag följer ett av de inre löften jag gett mig själv detta året.

Efter att ha arbetat som socionom, socialsekreterare, och känt av hur det är att jobba inom ramar som gör en frustrerad om och om igen, har jag lovat mig själv att inte gå med i idiotiska saker. För min egen hälsas skull, både psykiskt och fysiskt, ska jag bara vägra låta byråkrati styra intelligensen in i idiotins fördärv.

Här börjar löftet:
jag skriver in mig enligt arbetsförmedlingens formulär. Det var nio månader sedan jag var inne i deras rullar senast, alltså inte en evighet sedan. Även om jag inte är där så länge varje gång så hinner jag ändå skriva in mig. Jag har alltså gett dem mina uppgifter ganska många gånger, i deras formulär som raderar uppgifter så man får börja om hela tiden. Jag har alltså redan skrivit in vilka skolor jag gått, vilka arbeten jag haft för mindre än ett år sedan. Den enda skillnaden är det senaste jobbet jag haft men tror ni att det räcker med att jag fyller i det, nej, de vill ha alla jobb och skolor en gång till! Jag har inte bara en utbildning, jag har ganska många nu, jag har inte bara ett jobb, jag har ganska många nu och det tar löjligt lång tid att fylla i.

Därför bryter jag med byråkratin här och nu och skriver följande:

skola: grund, gymnasial och universitet, flertal gånger
från 1992 - 2010
utbildning, program: teater, socialt arbete och arbetsrätt
Beskrivning: jag har fyllt i det här så många gånger så jag vet att ni har det och kan vaska fram det utan att slösa med min dyrbara tid.

Hur mycket skit kommer jag få?
Skiter jag i, vad kan dom göra, ge mig kicken från arbetslösheten?

tvåtusenelva i backspegeln

2011-12-30T22:54:00.007+01:00

(och så blev det så där långt igen)

Mina mål för 2011 var:
Att skriva färdigt mitt försa riktiga manus
Att skriva mitt andra råmanus.
Att skicka in mitt första manus till förlag (om slutprodukten duger för ändamålet).
Att skaffa ett bra arbete som jag trivs med
Att gå ner delar av mina trettio kilo
Vår utbyggnad på huset kommer stå färdigt innan årsskiftet

Jag börjar med att summera dessa mål som jag kanske vill kalla stjärnorna, jag landade väl på månen, men är det inte det som är meningen?

Jag var färdigt med mitt första råmanus vid årsskiftet 2010/2011 och om jag endast hade haft det manuset och inte utvecklat det som jag gjort, ja, då hade det varit klart idag, utan minsta tvekan. Problemet är att min hjärna är lite mer komplicerad än så. Från en mycket enkel story, simpel rent utsagt, har den blivit en mångbottnad trilogi med många trådar som skall knytas ihop, där allt i alla delar måste samköras grundligt vilket gör att jag inte kan vara klar med första delen förrän sista delen är klar. Men jag har redigerat den ett flertal gånger, skrivit om den grundligt, skrivit råmanuset till andra delen , redigerat den och håller nu på med sista delen. Jag ser att jag lätt uppfyllt den första och den andra punkten.

Tredje punkten känns som den inte riktigt har hunnit bli aktuell än, men jag har kommit så långt att jag börjat forska i vilka förlag som faktiskt kan vara lämpliga. Om man tänker efter har jag egentligen redan gjort ett så pass stort framsteg här så jag behöver inte bli ledsen. Jag har ju brutit med byrålådan. Det är stort. Tidigare har jag varit väldigt blygsam, knappt vågat skriva eller ens tänka på mina texter som speciellt offentliga men nu är min första romans två första delar ute hos åtta läsare som ger mig kritik. Jag har skickat in två noveller för läsning hos andra skribenter för bedömning, vilket är otroligt skrämmande. En byrålådas åsikter hörs inte och min självkritik är väldigt överväldigande just nu. Utöver det har jag varit på bokmässan och träffat många vänner inom skrivarvärlden som jag tidigare bara följt via bloggar. Det känns som om jag mentalt tagit steget från byrålådan till en tanke om att faktiskt försöka i den stora världen.

Om vi lämnar skrivardrömmarna och går in på arbetslivets väl och ve kan jag ju säga att jag skaffade mig ett jobb under 2011, ett vikariat. Första gången jag känner att jag faktiskt fick uppskattning, kände att mina chefer såg mig och såg vad jag gick för men, det var ett vikariat och det låg allt för långt bort. Utöver det så har jag börjat ifrågasätta mitt karriärsval. Inte så att jag personligen tror att jag valt fel när det gäller intresse och frågor, absolut inte, men socionom verkar vara det mest otacksammaste jobbet som finns. På grund av politikers totala ignorans och undermåliga behandling av socionomer i landet börjar jag överväga att leta mig till andra grenar. Underbetald och utsliten går man från kommun till kommun tills väggen tar vid. Man kan säga att jag både uppnådde målet och inte eftersom jag trivdes som tusan med arbetskamraterna men själva arbetssituationen var tveksam.

Femman lämnar vi bara ...

Sexan är en intressant punkt eftersom vi helt reviderat den. Vi ska inte bygga ut, vi ska bygga om inom de väggar vi har, men vi har inte hunnit. Vi har däremot blivit med veranda och det är ett steg i rätt riktning.

Summering: det har gått skitbra på bokfronten, lite sämre på jobbfronten och kropp och husfronten ska vi bara glömma helt.

2012 är året då:

Jag blir klar med Alvhilda och hon skickas till förlag.
Jag konkret tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt
Jag kommer på vad jag vill jobba med när jag blir stor
Jag får ordning i mitt hem
Renovering av källaren påbörjas

Utvärdering kommer om ett år.

Ses på andra sidan

Centrum

2011-12-26T20:59:00.002+01:00

Jag är en skådespelare i grunden, en showare, en som entertainer. Jag gillar att vara i centrum men i fråga om att underhålla eller göra saker för andra. Det är stor skillnad mellan det och att vara i centrum för min egen skull.

Det är något jag märkte när jag tackades av då min teamledare höll tal, jag fick presenter och folk talade om för mig att de skulle sakna mig. Min chef sa då, efter den erfarenhet hon har av mig, att jag ofta ställde mig i centrum, drog dåliga skämt och höll i saker på ett sätt som drog ögonen åt mig, "att du trivdes jag allt. Nu när du får stå i centrum."

Men vet ni, Jag trivdes inte alls.

Jag känner mig faktiskt riktigt illa till mods när jag är i centrum för min skull, för att jag som person skall hyllas på ett eller annat sätt men jag kan utan problem stå på en scen med hundratals ögon riktade mot mig med bara lite vanlig scennervositet men mycket bra känsla inombords.

Konstigt det där.

Pippi växte upp och träffade Gunvald Larsson

2011-12-26T19:23:00.007+01:00

My, karaktären som Desirée beskriver på ett underbart och levande sätt fick mig direkt att tänka på en vuxen Pippi Långstrump. En egensinnig och stark kvinna, om inte i musklerna så i alla fall i viljan. Hon har härliga nya lösningar och helt vansinniga sätt att ta tillvara på dagen. Kontrasten till den tuffa, enkla polis vars hjärta hon tillfångatar ger upphov till många härliga situationer och samtal.

Boken på 205 sidor är lättlästa och feelgoodfyllda som i alla fall jag klämde på en dag. De fångade mig och fick mig att utbrista spontana skratt och tillfällen då jag var tvungen att återge olika samtal för min make, då de allt som ofta blev väldigt absurda. Jag kunde även se mig själv i henne ibland, även om jag inte går till lika stora ytterligheter som hon, men hennes sätt att - prata på - var bekant. Trots allt detta lustiga och skrattfyllda fanns där också mycket rum för eftertanke.

Mycket fick man lära sig i boken också, framförallt om naturmedicin och djurskötsel. Nu ser jag fram emot den eventuella fortsättning som möjligtvis kommer och på frågan som ställs bak på boken är svaret:

-Nej, jag kan inte motstå My.

Mitt nästa uppdrag är att presentera henne för mina bokcirkelvänner som också måste lära känna och älska denna underbara individ.

Mixade känslor

2011-12-24T20:13:00.003+01:00

Kunskapens äpple fick jag med mig på färden

Jag har jobbat som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd under ett gäng månader nu, men nu har det vikariatet tagit slut, vilket både är positivt och negativt.

Under flera månaders tid har jag gått upp fem på morgonen, tagit min färdiga frukost, tagit mig till det tidiga morgontåget och skumpat i en timme till jobbet medan jag intagit frukosten. På jobbet har utbetalningsperioderna gått i varandra och den stressen tillsammans med alla olika nya direktiv har varit påfrestande. Efter att jag jobbat några månader och faktiskt insett vad jag borde göra men inte hunnit på grund av ärendemängden har jag känt en otillräcklighet som yrkesutövare. Klockan fyra har jag varit tvungen att lämna för att ta mig till tåget som förhoppningsvis gått. Ofta har jag fått forslas med buss, om ens det. Jag har även många gånger blivit stående, halvvägs hem, utan möjlighet att komma någonvart och fått skuldkänslor då barnomsorgen meddelat att de stänger klockan sex, så det är ju bara att jag löser situationen på ett eller annat sätt. Om nu tåget gått som det borde har jag kommit till barnomsorgen vid halv sex för att hämta ut en mycket trotsig dotter, som endast får två timmar med sin mor på veckodagarna som måste användas så effektivt som möjligt. Ju mer tjafs, tjat och motsträvighet som hinns med per minut, desto bättre ligger man till, rent sexårsmässigt. Matlagning och läggning, sedan är all tid över med barnen innan jag själv stupat i säng. Otillräckligheten som mamma har även den kommit över mig och då huset förfallit runt omkring mig har otillräckligheten som vuxen kvinna också infunnit sig.

Jag har ju haft hela helgen på mig, säger kanske ni då, men av någon outgrundlig anledning har jag nästan alltid blivit sjuk varje lördag och söndagarna har gått åt till att sitta apatiskt utan ork att ta mig för något. Stressen har gett mig hjärtklappningar, eksem, ryckningar i ögonen och total avsaknad av tålamod, vilket är en riktigt dålig egenskap som småbarnsmor. De spända magmusklerna som jag flexat konstant borde ju kunna göra sitt positiva till, men då jag har en tendens att känsloäta har jag dolt dem bra med allt småätande som jag ägnat mig åt under månaderna.

Allt det gör att vikariatets avslut troligtvis gör mig väldigt gott. Den negativa är den arbetslöshet som jag går in i, förhoppningsvis en kortvarig sådan, men man vet ju aldrig. Den duktiga flickan gråter inom mig då arbetslöshet är något av det värsta den vet. Det absolut mest negativa av allt är ändå den saknad jag kommer känna över alla mina underbara kollegor jag haft äran att jobba med de senaste månaderna, gud vad jag kommer sakna er, alla! Jag trodde att jag skulle gråta vid min avtackning och beredde mig på att inte klara av att ge det lilla tacktal som jag ville ge, men det gick vägen, på samma sätt som allt har gått vägen under hela denna stressiga tiden. Jag slängde på mig masken av "Fy fan va allt är finemang", log och pratade. Jag tog inte in att det var min sista dag, men när en av mina kära kollegor grät vid kramen förstod jag att jag att det var så det var.

Nu blickar jag framåt, en hälsosam vilovecka i mellandagarna, mycket gos med barnen, en återhämtning innan jag ger mig i kast med nya uppdrag och nya äventyr som ligger framför mig, inom en radie av högst 45 minuters pendlingsavstånd, eller tider som inte går emot barnomsorgens tider och som ger mig tid över för min familj.

Joltomten tappade några fina paket

2011-12-24T17:27:00.001+01:00

"nu när det det är slut med raggandet på krogen
Får du nöja dig med snusk i skogen" versen gjorde mig förbryllad eftersom det är närmre tolv år sedan det var slut med den saken, vad min man vet. Maran blev jag dock mycket glad över och lite förvånad. Inte lika överraskad som jag blev över long lost Penelope, som jag sökt efter en längre tid. Mitt eget ex har försvunnit och jag trodde aldrig jag skulle få hugga blicken i den boken igen. Maken vet precis hur man gör frugan glad.

Örhängena i förgrunden är inte så stora som de ser ut utan är mycket blygsamt chicka, dock precis så coola som de ser ut.

God jul alla och jag önskar er en riktigt underbar kväll och ja MrsData, vi ska göra mer än bara DRICKA te framöver.

GOD JUL

2011-12-24T08:02:00.002+01:00

Tidig julklapp.

2011-12-22T17:54:00.005+01:00

Denna bok kom på posten idag från Desirée Fredlund her self, signerad och numrerad (en bättre tajmad, uppiggande present kan man nog inte be om, men mer om det senare) Desirée har tidigare gett ut boken Refuserad efter att själv ha tröttnat på att bli det. Hennes nya är alltså My, som hon inte gett ut som man brukar, utan tryckt upp 200m ex av som vi, några få utvalda, fått ta del av. Det är en underbar julklapp att få vara en av de som kastar sig över denna bok och får läsa hennes ord och självklart kommer jag att berätta mer om den senare, när jag läst ut den.

Tack Desirée och GOD JUL till dig och alla andra där ute.

Med den lugna ledighet jag har att se fram emot nu, har jag tid att läsa också, vilken tur.

Det blev så tyst

2011-12-14T20:53:00.002+01:00

Jag har varit helt uppe i mitt romanprojekt, fullständigt. Medan jag skrev Steven på två veckor så var han i mitt huvud. Jag upplevde hans ångest, jag krystade fram hans ord på pappret och jag kräktes hans plågor. Jag började med Ragnvald direkt efteråt och han ville så himla mycket. Han är inte lika ångestfylld men informationsfylld och allt måste vara med, jag får inte glömma något. Mitt i detta var det dags för bokcirkeln och jag lyfte boken som vi skulle diskutera. Jag hade en vecka på mig, det brukar ju räcka.

Boken var Angelologi - änglarnas tecken. Jag började läsa trots att intresset för den var allt för svagt. Intresset var jättestort när boken presenterades sex veckor tidigare, men då var jag ju inte så inne i min egen bok. Medan jag läste babblade Ragnvald på och jag hörde inte ett ord jag läste. Ögonen gled över raderna av ord och de gick in men ramlade ur direkt innan de hann fastna så jag hade ingen aning om vad jag läste. Det var som att se på teve medan någon oavbrutet pratar bredvid.

Helt plötsligt läste jag om någon som tog ett litet barn i handen, förde detta barn till en kanon, stoppade i barnet och sköt iväg. Detta gjordes med flera barn medan mammorna stod och skrek bredvid, motade av en arme och det slutade med att det låg blodiga kvarlevor av dessa barn överallt.

Nu hade Ragnvald tystnat. Det var som om jag blev väckt av en rejäl käftsmäll. Vad fan hade jag läst? Vad hade genererat denna händelse? Vad hade hänt innan? VARFÖR? Nu hade boken helt och hållet fångat mitt intresse, jag ville inte bli så bryskt väckt igen, så jag var på alerten och missade inte en stavelse. Ragnvald var tyst. Försökte han säga något tystade jag honom snabbt med "Schhhh, tyst, barn, kanoner, pay attention!"

Boken var knökad med information, författaren hade riktigt svårt för att killa sina darlingar då hon inte bara skulle utgå från kristendom eller i alla fall de tre stora sammanlänkade religionerna ur samma vagga utan skulle blanda in olika sägner och historier från kulturer från hela jorden. Mycket "är du inte med oss är du emot oss" "Vetenskap är från den onda sidan som vill få oss att vända oss från gud"- argument som får mig att må riktigt dåligt.

Medan jag läste fylldes jag av prestationsångest. Här var en person som verkligen gjort reaserch, hon hade gjort ett riktigt gediget arbete och ändå inte fått det att gå ihop. Språket var otroligt bra, ibland, förutom när översättningen hade missat skillnaden mellan cm och dm vilket kan vara lite förvillande eller när syftningarna var helt uppåt väggarna. Vi var inte helt nöjda med boken helt enkelt men det kan ni läsa mer om här.

När boken väl var slutläst så tänkte jag kasta mig över Ragnvald igen, prestationsångestfylld som jag var. Jag satt med ett arbete som jag visste bara var till hälften klart. Jag såg framför mig allt jag skulle vara tvungen att skriva om för den är allt för ytlig än. Medan jag satt och skrev där jag var kunde inte tankarna skilja sig från det faktum att jag skulle skriva om allt jag redan skrivit. En sak är när jag skriver och sedan går tillbaka och ändrar men min hjärna hade redan börjat ändra det som behövdes, fast jag inte var där och gjorde det fysiskt. Samtidigt var Ragnvald tyst. Det har inte varit så tyst på länge.

Angelologi hade totalt dövat mitt inre.

I måndags, när det var som allra värst, fick jag kritik på Steven. Och nu vill jag säga - nej, jag lägger ingen skuld på kritikern för jag vill ha kritik, jag behöver kritik det är det som utvecklar texten så nu vill jag inte att personen eller personer i fråga som gett mig kritik tar detta som att jag inte vill ha kritik eller som om detta på något sätt är deras fel, detta var bara den kamp som utspelat sig i min hjärna - .
När jag fick denna kritik insåg jag hur mycket jag hade kvar att göra på Steven också och plötsligt såg jag bara allt jag hade kvar och inte allt jag hade gjort, jag såg min otillräcklighet, jag kände mig oduglig. Jag skulle aldrig kunna göra dessa själars öde rättvisa. Med tystnaden i mitt huvud skulle det inte bli lättare.

På tisdagen valde jag att inte ens skriva på morgonen, som jag brukar, utan satt och pillade med ett program till en fest, jag ska på på fredag, under tågresan. Först på eftermiddagen tog jag upp texten och tvingade mig själv att läsa och pilla lite, skriva några rader. Sedan lade jag patiens.

I dag hördes en liten försynt röst igen. Han hade kommit upp ur djupet, vågat sig fram nu när hans skrivare inte längre var upprörd över de kanonskjutna barnen. I dag har vi faktiskt blivit vänner igen men jag vet fortfarande hur otroligt mycket jag har kvar att göra och det innebär även en hel del plugg. Jag behöver sätta mig med de gamla läroböckerna från förr.

Roligt.

Jag kommer inte räkna med att vara klar med det första utkastet till årsskiftet som planerat. Hoppas mina läsare orkar vänta.

Sälj grej med tjej

2011-12-14T20:28:00.003+01:00

I går satt jag och en vän och tittade på teve då reklamen för hm:s årliga julunderklädesutbud visades. En tjej som står i underkläder och kråmar sig, tittar hungrigt in i kameran och ser allmänt inbjudande ut. Jag säger till min vän att "Ja, jag blir verkligen jättesugen på de där underkläderna nu, eller, kanske min man ska bli sugen på henne och få för sig att jag blir hon i de under kläderna, eller att jag i alla fall blir lika sugen som hon med dom på." varpå han sa uppmanade mig att kika inne på bloggen "sälj grej med tjej".

Den bloggen är precis vad den säger. Den visar olika sexistiska reklamer där de använder tjejer som blickfång för att sälja bilar, båtar, kaffe och tvål. Som en insändare uttrycker

"vissa företeelser har blivit så normaliserade att vi knappast lägger märke till dem längre."

Vi intalar oss att reklamen inte är lika sexistisk men bara man ser sig omkring så dyker det upp, överallt. Den reklambild som verkligen får det att vända i min mage är

The Axe affect

Här är det inte så mycket kvinnokroppen i sig utan kvinnans totala underkastelse där mannens njutning är så pass primär att kvinnans möjlighet till andning ses som sekundär. Det är en sådan total förudmjukelse i den här bilden att jag nästan kräks över den.
Sexig? Nej.
Kränkande och illamåendeframkallande? Ja.

Snabbt och löjligt gott

2011-12-14T07:24:00.002+01:00

När livet ser ut som mitt gör just nu, är snabb matlagning, ellet i alla fall okrävande matlagning, av vikt. När man tänker snabb matlagning är det allt för ofta snabbmakaroner och korv som dyker upp i huvudet och helt ärligt är väl inte det den mat man alltid längtar efter.

Förra veckan tänkte jag prova att göra en snabb torsk i ugnen och planerade att bara köra lite smaksatt cream fraiche. När jag stod och valde smak såg jag att dom fått in en med saffran och tomat. Det var ju ett måste att prova och jag lovar att det blev succe.

Ett paket blockfryst torsk, två burkar cf med saffranssmak, in i ugnen, 225 grader 40-45 min, servera med ris.

I går gjorde jag trippel sats så jag får njuta av festmåltiden på jobbet idag också.

Troligen är smaken säsongsvara hos Arla men man kan ju hoppad dom behåller smaken hela året.

Inte som alla andra

2011-12-12T22:14:00.001+01:00

I dag var jag på luciapyssel på dotterns skola. Först var det tåg och efteråt var det gröt och pyssel. Dottern kastade sig över ljussmyckningen och det var bara att haka på. Jag ville också vara med men blev bryskt tillsagd av dottern. Det var hon som pysslade, om jag var snäll kunde jag få klippa ur dom där svåra sakerna som hon hade lite problem med.

I ögonvrån började jag se alla andra barn droppa av och snart var det bara föräldrar kvar runt bordet, som gjorde färdigt barnens pyssel, förutom min dotter som hjälpte de andra föräldrena att klara pysslet samt att hon visade hur man skulle göra.

När vi kom till bordet man skulle sy grytlappar var det samma sak. Jag fick inte hjälpa till och hon kom fram till att grytlappar var tråkigt och sydde en väska istället.

Flera besvikna barn tittade trånande på hemmes väska. Dom måste också sett mer användning i en väska precis som dottern min.

Vi stängde stället halv åtta, dottern besviken över att det "redan" var slut och jag så trött att jag nästan grät.

Men kul var det

Min skrivprocess

2011-12-10T13:26:00.003+01:00

Inne på Anns kalender skall vi idag skriva om vår skrivprocess. Jag kan ärligt säga att det inte är en så mycket skrivprocess som det är en utvecklingsprocess, en skapande process.

Jag har, ända sedan jag varit liten, alltid levt med en karaktär i mitt huvud som berättat hela sin livs historia. Det har inte varit tråkiga historier utan spännande, omvälvande saker. Jag började göra serier om dem från början men de är borta nu. Jag hade inte ro i kroppen för att orka skriva hela deras historier, framförallt inte eftersom de är lite för på. Det är som att sitta i ett trångt utrymme med ett gäng högljudda desperata ungar som vill att jag ska höra just deras berättelse först. Alla i mun på varandra, jättesnabbt. Därför satte jag mig inte och skrev, de var lugnare när jag bara såg historierna i huvudet, när de rullades upp, platser, händelser, fascinerande tvister och viktiga lärdomar. Jag försökte berätta för folk och alla tyckte att berättelserna var bra, att jag borde skriva dem men det kom aldrig dit, som sagt.

Samtidigt skrev jag mycket. Jag har alltid älskat att skriva att formulera ord men jag skrev bara kortare övergripande noveller utifrån alla berättelser. Så mycket jag orkade.

Det var först när jag som trettioåring började studera på universitetet som jag lärde mig disciplinen. Jag lärde mig att sätta mig, rensa skallen, tvinga karaktärerna att tala en i sänder och skriva det dom sa. Många säger att inspiration är för amatörer. Jag förstår inte ens det uttrycket. Jag har aldrig satt mig vid datorn utan att ha något att skriva, däremot kräver det disciplin, disciplin att få "inspirationen" att lugna sig. När jag väl bestämde mig för att skriva en bok så sa jag till mig själv att inte välja en av de böcker som terroriserat mig under flera år, jag skulle börja med något lätt. En ytlig bok om en flicka som förvandlas till något annat, till skogsrået, en vampyrbok utan vampyrer. En bok med möjlig uppföljningspotential.

Jag skrev detta och lät det ligga. När jag tog upp det igen hade den förvandlats till en trilogi med tre olika vinklar där man får lära sig en större problematik än bara mänskligheten själv, där genus, känslor, mänsklighet och andlighet är i fokus i en enda stor röra. Just nu är jag i slutet av bokens skapelse och jag sitter vid datorn och känner en stor ambivalens då jag har svårt att hålla karaktärens disciplin. Det är så mycket som måste sägas nu och jag får krampaktigt hålla tillbaka varje gång.

Min skrivprocess innebär alltså:
disciplin -> fokus -> desperation -> ambivalens -> förhoppningsvis seger.

Fundering kring skriftspråk och lektörstjänster

2011-12-09T22:42:00.004+01:00

Jag kikade lite inne på företag som erbjuder lektörstjänster som man kan betala "lite" pengar till och så hjälper de en att få ordning på texten. På ett av dessa bolag reagerade jag då jag gick in och kikade på exempel av vad de kommenterar och hur de går tillväga. De kommenterar när han eller hon används lite för frekvent samt andra upprepningar vilket känns självklart. Det jag även ser är att de upprepade gånger kommenterat där de tycker att texten är för akademisk. Det som är för akademiskt är till exempel ordet "Denna" och uttrycket "Så gör även".

Här ställer jag mig lite frågande. Först och främst kan jag tycka att alla har sitt sätt att uttrycka sig och vissa skriver mer akademiskt än andra. Vem säger att det är fel? Att skriva akademiskt är i mina ögon att skriva korrekt och ju mer korrekt språket är desto bättre flyter det och ju mer behållning får jag själv av texten. Jag diskuterade detta med en vän och vad vi själva kunde komma fram till var att när en text är för enkelt skriven, när språket är för vardagligt, kan boken kännas ytlig, enkel och inte lika trovärdiga. Dessutom; om man ska se på vilka böcker som inom litteraturvärlden faktiskt hyllas så är det de böcker med ett korrekt språk, akademiskt om man så vill kalla det, och inte de med det enklare språket (nu pratar jag om att hyllas inom litteraturakademien, inte utav den stora massan som kan svälja allt, bara det säljs i en fin förpackning).

Jag ställer därför frågan:
ska man betala flera tusen kronor för att någon annan ska knäppa en på näsan och säga att något är fel, när det kanske rent av bara är en fråga om smak?

The famous one

2011-12-09T19:53:00.003+01:00

Brace for impact
Or run the other way

Omprioritering, omstrukturering

2011-12-08T20:58:00.003+01:00

När jag skrev under NaNoWriMo så gick det så himla bra. Därför fick jag för mig att det skulle fortsätta gå lika bra när jag skrev den sista delen av Alvhilda; Ragnvald.

Allt började så bra. Sedan bärjade Ragnvald ställa krav, stressen på jobbet blev övermäktig, jag har en bok jag måste läsa till helgen och jag har massor jag måste skriva om i det jag redan skrivit. Jag hade som plan att ha gjort färdigt ett första utkast till helgen som var och redigerat till helgen som kommer. Ja, jag vet, höga planer som kanske inte riktigt var realistiska, men de funkade på Stevendelen.

Ragnvald är bara lite mer komplicerad än vad Steven var, och så sträcker sig boken över lite längre tid än Stevens också.

Nyår är den nya deadlinen, känns bra eftersom jag hade nyår som deadline för Alvhilda, det allra första utkastet till den allra första boken jag någonsin skrev. Att den skulle bli två delar längre till, det visste jag ju inte då.

Det tråkiga med tidens otillräcklighet

2011-12-04T13:20:00.002+01:00

Vi pratade just om det, jag och en vän, om stressen.

Jag har stress på jobbet i fråga om omorganisation, vart jag tar vägen, hur jag ska sköta mitt jobb, var mina vänner kommer sitta och min mans jobbsituation och julstressen samt SJ:s köra eller inte köra.

Mitt i allt detta har Ann Ljungberg en helt underbar adventskalender som jag hade tänkt vara med i. Härliga skrivtips och vinster varje dag ända fram till jul. Man får olika uppgifter som inte bara hjälper en i ens skrivande, resultatet kan även hjälpa en att få ta del av skrivkurser, textutlåtande och liknande. Om jag vill vinna ett lektörsutlåtande, oh ja! men som det ser ut nu finns det ingen möjlighet för mig att vara delaktig i denna härliga adventskalender. Oh så jag vill men oh så jag inte hinner.

Någon kanske säger att om viljan finns kan jag alltid prioritera och nog är det så. Men då blir ändå prioriteten boken för även om jag kan vinna ett lektörsutlåtande ser jag vikten i att alls få boken skriven som den största, för varför vinna ett lektörsutlåtande till en ofärdig bok? Och över allt kommer min egen hälsa och min familj. Till och med bloggen har hamnat i skymundan i all stress.

Vi ses (förhoppningsvis) på andra sidan.

Dom får skylla sig själva

2011-12-01T19:04:00.002+01:00

Jag pendlar ju, varje dag. Tåg tåg tåg. Byte och allt.

När man åker tåg möter man så mycket olika personligheter. Det var inte så länge sedan jag berättade om han som helt ur kontext berättade att UD var arg på honom för att han inte gått på någon presidentmiddag.

Idag träffade jag på några original till, fast av den mer negativa sorten.

Vi kom på en ganska full vagn. Det var ett helt bord ledigt (jag vill sitta vid bord för det är lättare att skriva på datorn då) men dörren in i vagnen krånglade så några gubbar han ta det bordet precis före. Rakt över gången var det ännu ett bord där bara två tanter satt, alltså var det två platser lediga, en för mig en för min jobbarpolare.
Jag frågade helt sonika om det var ledigt, fick inget svar bara en sur blick och valde att ta det som ett "Sitt inte här vi vill inte det" och sket i det. Dom äger inte vagnen och jag vill ha bord. Om dom inte vill ha oss där får dom vara tydliga med det och dessutom ge en jävligt bra anledning.

Jag drog upp min dator och kände hur tanten bredvid mig blängde på mig och snart vänder hon sig, rent demonstrativt, med ryggen åt mig. Så tydligt det bara går, som för att visa att jag inte var värd hennes uppmärksamhet. Det roliga är ju bara att på det sättet ger hon mig jättemycket uppmärksamhet. Tanten mitt emot henne satt och sov räv med mungiporna nere vid knäna. Hennes rynkor skvallrade om att det var där dom brukade sitta.

Jag hade här två val:

ta åt mig, bli ledsen, kanske flytta för jag inte kände mig välkommen.
eller
så kunde jag ta ännu mer plats, hoppas på att alla slag på tangenterna som jag gjorde verkligen hördes och verkligen vara på gott humör för att reta upp kärringarna så mycket som möjligt.

Gissa vad jag gjorde

ja inte fan grina jag, jag garvade inombords över hur mycket hennes agerande slog tillbaka på henne själv eftersom hon inte lyckades kröka ett enda själahår på mig men däremot blev hon själv på riktigt dåligt humör.

Ja se människor ...

Som att ha en bäbis

2011-11-28T18:52:00.002+01:00

Jag är så trött idag och allt är Ragnvalds fel. Att skriva en bok är som att vara havande, föda och ha en bäbis, helt allvarligt. I natt hade jag nattavak med uppmärksamhetssökande Ragnvald, men jag var hård och vägrade låta honom styra och ställa med mig. Först satt jag vid datorn och tänkte skriva men då behagade inte Ragnvald ge mig något alls. Han satt och höll på sig så att säga. Jag hade väl kommit en åtta sidor in i boken och han var inte intresserad av att tramsa där längre, märkte jag när jag gick och lade mig i tid för en gångs skull. Jag somnade till vid halv elva ungefär och kunde förvänta mig att få sova i en drygt sex timmar, hurra.

Tjugo över elva vaknade jag igen och sedan malde Ragnvald på i en evighet. Han berättade för mig att han inte alls var intresserad av att prata om det som hände just där jag skrev utan ville få upprättelse, han ville berätta om slutet. Han malde och tjatade, målade upp hela scenarier för mig och beskrev i detalj varför han gjorde på det sätt som han gjorde. Han lät mig se massor av olika saker som händer, i slutet av de andra böckerna, ur hans perspektiv. Han gav mig olika perspektiv och tvingade mig att analysera mina böcker ur genusperspektivet och talade om för mig vilka problem och möjliga förvecklingar som kunde bli om jag inte tog upp detta till ytan.

När klockan började närma sig ett var jag så fullproppad av Ragnvald att jag nästan grät, men jag vägrade att sätta mig vid datorn, bara vägrade. Han måste faktiskt lära sig att jag skriver när jag har tid inte när han har lust. I morse klockan fem ringde klockan och jag klev upp. Tog mig till min lilla rullande skrivastuga och slog upp lap topen och ställde frågan: "Nå, vart ska vi då?" Fem sidor ramlade ut ur mig, uppdelade på två tillfällen. Det ena är avslutet av Alvhildaboken som han ville berätta om. Vad som faktiskt hände där och hur han hade känt det samt hur de gjorde upp. Sedan hoppade han till slutet av Stevens berättelse och beskrev hur han hade upplevt det och vad han gjort. Nu har han bara lite mer att berätta ikväll, slutet av sin egen bok, så jag får den klar för mig. Sedan tror jag, hoppas jag, att jag ska få fortsätta i början på boken igen så allt blir glasklart, för det finns mycket där som måste redas ut också.

Jag tycker om Ragnvald, han är väldigt spontan och yvig, låter mig inte vara ifred, petar på mig och tjatar på mig som en störig trotsunge, men han är så charmig när han berättar för mig att jag smälter för honom ändå.

Hoppas ni får chansen att lära känna honom ni också, det är han värd, det är ni värda.

Tomteverkstan är i full gång

2011-11-27T15:19:00.001+01:00

Mina nissar skapar julstämning i regnrusket

Genusotillhörighetsproblem

2011-11-26T22:20:00.005+01:00

originalbild lånad av Delta quadrant fleet

Jag har nu börjat skriva på tredje boken i Alvildatrilogin och stött på patrull. Det är ju som så att denna boks huvudkaraktär är en aning diffus. Inte människa, inte djur och tillhör inget kön.

Att inte tillhöra ett kön är lite svårare än vad många kan tro, i alla fall när man ska hänvisa till karaktären i fråga. Jag har ställt frågan om hur jag ska gå till väga till flera personer på Facebook och jag har fått många svar. Det är inte bara jag som kliat mig i skallen över detta och förslagen har varit jättebra, men, inte applicerbara.

Tipsen har varit att kalla karaktärerna x och y eller ge smeknamn efter hur de är eller namnge karaktärerna bara, rakt av eller, ge dom kön. Det lät till och med som om någon trodde det var en genusgrej, alltså, en feministgrej att jag inte ville könsbestämma, bara ge dom ett kön, larv, ungefär, men det har inget med det att göra.

Kön är något som är väldigt viktigt i vårt samhälle av många olika anledningar men om man inte ens kommer från vår planet, vem säger då att kön är något som liknar det vi har? Om jag ska beskriva en utomjording till exempel, hur ska jag då kunna referera till den om jag inte kan skriva han gjorde si eller så eller hon gjorde si eller så? Fick tipset om att skriva hen, men, det känns inte heller bra. Känns krystat, plastigt, inte äkta. Framförallt passade det inte in i min text.

Jag kommer nu trampa försiktigt och treva mig fram i dessa outforskade områden, kanske bryter jag ny mark och banar väg för en ny utveckling.

Eller så kommer jag bara falla platt mitt ute i röran och ingen hittar mig.

Inte riktigt som jag tänkt mig

2011-11-26T11:32:00.002+01:00

I morgon är det första advent. Jag vill inte ha fram något adventigt före den första advent, men när det väl gäller vill jag verkligen fira advent. Maken var ledig torsdag och fredag och jag bad honom advetnsstäda så jag kunde baka hela lördagen och så skulle vi pynta tillsammans och sedan på söndagen skulle vi dricka glögg, äta pepparkakor och saffransmuffins i skenet från adventsljusstakarna medan vi gjorde julpyssel.

Maken var sjuk torsdag fredag och orkade inte städa, jag insjuknade i går och ligger till sängs i dag och orkar inte baka, skulle nog vara en hälsorisk att göra det också. Den här första adventen går käpprätt åt helvete.

Men, som det gamla ordsrpåket brukar säga: hellre en rejäl förkylning på första advent än en avskyvärd maginfluensa på julafton.

Ambivalensen

2011-11-24T22:42:00.002+01:00

Jag har skrivit under många år. Jag har aldrig skrivit färdigt något utan alltid skrivit noveller som jag alltid kan hitta förbättringsområden på, varje gång jag plockar upp dom ur byrålådan, och därför haft svårt att kalla färdiga. En kompis kallar mig för sönderpillaren efter att vi pluggade tillsammans och jag aldrig var nöjd med mina hemtentor eller de uppsatser vi jobbade med utan alltid hittade saker jag kunde förbättra. Förra hösten bestämde jag mig för att jag skulle skriva klart något. Jag tog något enkelt, en mycket simpel historia. Övernaturlig, lite läskig och med lite kärlek i.

Bra.

Jag skrev inte för att bli publicerad utan skrev för min egen skull, för att komma till "the end" Jag hade ett färdigt råmanus vid årsskiftet.

Hurra!

Den simpla storyn förvandlades till en mer kompicerad story och vidare till en trilogi där många kryptiska saker som hände påverkade saker man inte förstod eller att andra bokens händelser påverkade första boken på ett sätt som man när man läste första boken kunde ana. Allt för att man skulle få svar på frågor i andra boken och ytterligare frågor i sista boken som skulle ge den fruktansvärda aha-upplevelsen som jag sökte.

I somras bestämde jag mig för att jag inte skrev för byrålådan längre utan faktiskt för att bli publicerad. Jag har promotat min bok en aning, jag älskar min Alvhilda och har trott på henne. Hon är ju underbar.

Som jag beskrev för en vän "Det är som om du läst världens bästa bok och vill att andra också ska få läsa den. Det är inte av egoistiska skäl för att jag vill bli publicerad, det är av solidariska skäl, andra ska också få uppleva detta, lära känna Alvhilda."

Nu i veckan har jag börjat kolla på förlag, vilka förlag som är för min Alvhilda och vilka som går bort. Jag har läst igenom vad de kräver på de olika förlagen och jag har läst igenom vad andra författare och författarwannabees har sagt om processen som i mångt och mycket verkar förödande för mångas självförtroende och nu har jag krupit ihop till den där ursäktande lilla bollen, inombords, igen.

Frågan poppar upp i mitt huvud:
Tänk om dom inte gillar henne, tänk om dom inte förstår min Alvhilda?

Någon måste nog låsa min byrålåda och slänga bort nyckeln så jag inte kan lägga ner henne där.

Tjuvstartat

2011-11-23T20:46:00.001+01:00

Årets första mugg glögg. Blossas blåbär.

Inovativ matlagning

2011-11-23T18:32:00.001+01:00

När man är en heltidsarbetande, pendlande förälder måste man ibland vara förberedd på nödlösningar. Som igår, då jag upptäckte att det inte fanns potatis till fiskpinnarna. Det fick bli fiskpinne och bröd, jättekul tyckte mamman.

Det tyckte dock inte barnen som var lite mindre upplagda för nödlödningar.

Sisters of mercy

2011-11-21T18:26:00.005+01:00

I går var jag på Münchenbryggeriet och såg ett av mina totala favoritband: Sisters of mercy. Det är ett av de där banden jag kan sjunga med till i stort sett alla låtar och som alltid inspirerar mig i mitt skrivande och alltid får mig på bra humör. Sist gång jag såg Sisters of Mercy, eller Andrew Eldritch, som är den enda som är kvar i originaluppsättningen, var han blond och snaggad. Den här gången hade han inte något hår alls vilket på något sätt känns bättre. En vän till en vän påpekade att han inte ville gå på Sisters spelning eftersom det inte släppts något nytt material sedan början av nittiotalet men ändå turneras det årligen.

Visst kan jag hålla med om att det kan kännas lite knepigt men jag försöker se det positivt. Min mans favoritband genom tiderna var Depeche Mode. Jag säger var eftersom de efter 1990 vänt och gjort, som min man ser det, endast dålig musik. Om Andrew inte gör någon ny musik kommer jag aldrig behöva bli besviken men jag får i alla fall se honom och digga till hans musik med mina musiklikar.

Trycket var högt under spelningen och lokalerna var fullknökade. De flesta var svartklädda och många hade härliga frisyrer och sminkningar. En och annan hade vackra tatueringar med Merciful release- loggan. Medelåldern fick mig inte att känna mig som en outsider då spannet sträckte sig från allt mellan 18 upp till 60 men klumpade ihop sig runt 35-45.

Jag var inte helt nöjd med ljudet under konserten. Sisters musik är dov och med mycket eko men när det är inspelat på skiva kan Andrew jobba med fler röstpålägg och på det sättet få till det så att texten ändå går fram, trots eko och mörk röst. I lokalen där han sjöng live var det svårt att höra texten och det lät även som om han mumlade fram musiken vilket gjorde det ännu svårare. Jag led inte fullt så mycket då jag kan alla texter och glatt sjöng med ändå, det var bara två låtar jag hade lite svårt att placera.

Scenshowen var underbar. Han dolde sitt rakade huvud i en dimridå med motljus i olika färger där han ägde scenen likt en svart skugga i en färgexplosion. Jag blev arton igen och kände hur jag rycktes med i musikens toner.
Om jag skulle gå igen?
Absolut, trots att han inte släppt någon ny skiva. Allt för att uppleva en känsla av sammanhang och mörk lycka.

Snygga t-hirts har jag dessutom ökat samlingen med.

Breaking dawn part 1

2011-11-21T17:44:00.002+01:00

I fredags var jag som sagt och såg på Breaking dawn. Alla Twilightfilmerna har från börjat kommit ut med en ganska restriktiv åldersgräns, vilket man, efter att ha sett filmerna, har ifrågasatt eftersom de inte är så himla läskiga som censureringen ansett. Alla gånger har de fått backa och låtit sänka åldersgränsen eftersom den största fanskaran är under 15 år. Även denna gång hann de sänka åldersgränsen redan till premiären eftersom de verkar ha lärt sig av sina misstag. Denna gång är jag osäker på om misstaget var den höga åldersgränsen eller det faktum att de ändrade den för denna film är mycket magstarkare än någon av de tidigare.

Jag var förberedd eftersom jag läst böckerna och visste vad jag hade och väntade mig och trodde att jag hade en besvikelse att se fram emot men icke sa nicke. Det här är ju filmen då oskulden far åt fanderns men scenerna avslutas, precis som i böckerna, så pass långt före det att den övergår till sexualkunskap så där kan jag förstå om USA inte har några problme att låta en tolvåring kika, men, det finns en hel del tveksamheter senare i filmen som jag inte skulle vilja visa för ett barn som är åren yngre än femton.

Jag personligen älskar brutalitet och även jag förvånas över att jag faktiskt gillar Twilight så mycket som jag faktiskt gör eftersom dom är rätt så skitsnälla. Jag vill gärna ha mycket blod, gegg och ångestfyllda monster som i sin frenesi över att ha badat i de oskyldigas blod även gråter i självhat. Det är inte så mycket sådant i Twilight är jag rädd. Det det däremot blev mycket av i den här filmen är ångest, smärta och bra effekter. Jag tycker verkligen att de lyckats fånga Bellas totalt utmärglade kropp, hennes fysiska smärta som inte bara visas visuellt utan även genom ljudvågor som får en att inse att det finns vitala delar i kroppen som inte längre är så intakta som de borde vara. Vid flera tillfällen fick jag otäcka Flashbacks till mina egna förlossningar, fast värre, och det gjorde riktigt ont i min kropp vilket fick mig att rysa av välbehag över att känna våndan.

I mina ögon, den bästa av filmerna i Twilightserien och slutet, ja jag kan bara citera Mrs Data

"Jaaaaaaaaaaaaaaaa, så jävla braaaaaaaaaaaaaaaa!"

Och då menar jag inte det slutet som kommer en bit in i eftertexterna som över hälften av alla medåskådare missade på grund av myror i baken, utan det slut som kom precis innan det blev svart och texten började rulla.

En ordentlig skrivpause

2011-11-21T15:07:00.006+01:00

Den här helgen hade jag semester fredag och och idag, måndag, och har använt denna lediga tid till att ha det helt underbart. Först såg jag till att mina naglar speglade den genre som helgen var kantad av:
Vad jag inte tänkte på var att jag i den vevan även hade en så kallad holofredag, även om den planerade genren var bloody french.

Sedan gick jag på bio med Mrs Data och vår gemensamma vän H. Vi började med att komma in i rätt humör över en cider på en närliggande pub och pratade vampyrer och skräck. Sedan skrämde vi upp varandra lite innan vi gick till bion. När vi kom fram till kassan, i denna premiärsträngsel, sade jag lite självsäkert till mannen bakom disken

"Jag skulle vilja ha tre biljetter till Breaking dawn som börjar nu tjugo i tio. Gärna platser någonstans i mitten, inte för långt fram och inte för långt bak."

Här förväntade jag mig att han skulle säga att det var slutsålt och att jag då skulle kontra med att nöja mig med ett twilightmål som dom gjorde reklam för. Han sa inte detta utan blir helt ställd, stackars pojk. Han stammade osammanhängande som inte gick att tyda och Mrs Data bröt totalt ihop bakom mig och skrattade så tårarna forsade. Jag var tvungen att avbryta mitt prank med att förklara att jag faktiskt hade biljett. Han ville sedan försäkra sig om att jag faktiskt verkligen hade biljett, innan han kunde släppa mig vidare med min stora twilightmugg och twilightpopcorn. Hur filmen var, det får ni veta i ett annat inlägg.

På lördagen fikade vi och kramades i naturen. Det var jättemysigt, både kramarna och fikat.

Jag fotograferade en del natur också. En sjö, ett ångande färskt träd och en hackspett. Tror säkert att Daniel Stenberg är mäkta imponerad av denna fantastiska bild jag tagit med min egen mobilkamera. Hoppas han kan artbestämma den åt mig också.

Sedan kom söndagen. Naglarna satt fortfarande på plats och kände in stämningen. Håret gick från orangerött till blålilasvart med lite röd känsla kvar. Ansiktet blev sminkat och linserna fick bo i ögonen och detta trots allergier. Vi hann även med ett snabbt besök hos Zizzi på vägen där vi fick "spännande" te och maken jagade upp deras son till bristningsgränsen. Det är sån han är.

Sedan avnjöt vi en kväll av Sisters of Mercy. Helt oroliga platser fick vi, nästan längst fram. Jag hade klackade skor för att bli lite längre för kvällen vilket istället tog totalt död på mina fötter så jag fick sätta mig ner efter två tredjedelar av konserten. När vi stod inför konserten frågade maken mig om jag trodde jag skulle se något från den placering jag hade fått. Ja sa jag, bar ingen lång djävul kommer och ställer sig framför mig och så gav jag en lång snubbe snett framför mig ett uppläxande öga så han inte skulle våga sig på något. Det gjorde han inte utan lät mig till och med stå framför honom. Mer om konserten kommer i ett senare inlägg.

Det jag kan lägga till är att när vi väl åkte hem så passade mobilen på att gå in i den där mörka mystiska stämningen och påstod sig vara död men ändå surfbar båda timmarna hem i bilen. Läskigt.

I morgon är det vardag igen, men jag suger på karamellen resten av denna måndag också.

Dont mind the wrinkles

2011-11-20T19:32:00.002+01:00

I kväll är jag arton igen.

Högstövlarna från nittiotalet är snörade, håret är svart, sminket trotsar allergierna och mitt tonårsbling har fått se kvällens ljus igen.

Ikväll är det Sisters of mercy som spelar.

(Spännande att den bild som var med i inlägget totalt föll bort på vägen från mobilen)

En dag i frihet

2011-11-19T12:51:00.002+01:00

Ingen stress, inga planer. Bara familjen och naturen med fika och spännande naturfrågor för barnen.

Ikväll kommer en utvärdering av gårkvällens film.

Schhhhhhhhh det börjar nu

2011-11-18T21:34:00.002+01:00

Precis som tevekocken

2011-11-18T17:12:00.001+01:00

Mina naglar har ju pajat men skam den dom ger sig. Jag hade bestämt mig för en blodig glittermanikyr till kvällens tilldragelse och därför har jag införskaffat lösnaglar att pryda fingerspetsarna. Det bästa med det är att jag inte behöver vara helt värdelös medan jag inväntar torket. Istället kan ni se att jag gjort som tevekocken, här under, och förberett lite.

apropå mina naglar

2011-11-16T16:07:00.001+01:00

För en tid sedan hände en liten incident i det pernyska köket. Jag skulle ta ost och innan dess tänkte jag ta bort den där vaxkanten som sitter på baksidan. Problemet var bara att vaxet hade sällskap av sådan där väv som fick hyveln att fastna. I min morgontrötta uppmärksamhet upptäckte inte jag detta förrän jag i ren desperation tog i för kung och fosterland och högg av mig halva nageln med tillhörande finger.

Barnen fick lära sig massa nya spännande ord men hyveln fick leva, i motsats till vad den förra fick göra när den gjorde en liknande manöver på maken.

Jag försökte dölja missödet med lack men snart började nagelflärpen fastna i saker och smärta mig helt oförberett så jag klippte bort den. Jättesnyggt.
Resterande naglar fick också ryka eftersom dom verkade gå i sorg över tumnagelns öde, splittrades och blev fula.

Detta lagom inför att jag faktiskt ska snygga till mig och gå ut med en plan på riktigt tuff manikyr.

Blir kanske tillfälliga lösnaglar från ICA

God morgon

2011-11-16T08:28:00.003+01:00

Igår kväll när vi försökte avnjuta ett avsnitt av House började dottern hosta. Hon var och är väldigt slemmig vilket resulterade i att det kom upp en hel del äckel med hennes hostningar. Inte bara slem. Vid strax efter tio bestämde jag att hon nog inte bör åka till skolan efter en sådan kväll. Då maken går en intensivkurs på två dagar då han ska lära sig ett helt nytt datasystem förlorade jag vabförhandlingarna här hemma. Jag kan ju trösta alla mina klienter som inte få pengarna i tid, att folket i en helt annan by, som inte har någon som helst relation med min arbetsstad, i alla fall får sin tidning i tid men välredigerade sidor.

För säkerhetsskull kollade jag av henne vid sex på morgonen för att se om det hänt något mirakulöst. Hon kanske skulle varit helt hostfri, flugit pigg och glad ur sängen och ansett sig vara friskare än, ja, än vad som helst som anses väldigt friskt.

Det hände dock inte. Hon hade istället blivit lite varm också och gnällig mellan hostningarna. Jag blev alltså hemma.

Jag ska inte klaga för mycket.Vab med en lagom sjuk unge kan vara perfekt. Man hinner få massor gjort. Jag har ju ett helt hus att städa efter Alvhildas framfart innan föräldrabesöket på fredag så det här tjänar ju jag på. Alla tiders.
Men då har rättviseguden ännu ett kort uppe i rockärmen. Diskmaskinen pajade i går, fick jag veta av maken. Den är knökad. Det som är i är uppenbarligen inte rent.

Vänta nu, sa inte jag något om att Ragnvalds del borde bli skriven ...

FEMTIOTUSEN BABY FEMTIOTUSEN!!!

2011-11-15T20:49:00.004+01:00

På halvtid har jag nu nailat NaNoWriMo! Och det utan att ens försaka så jäkla mycket som jag trodde jag skulle behöva. Det betyder att det är många nedslag i minuten för mig, att jag är fokuserat åt a bara helvete och att jag kan skriva en bok bara jag ger mig fasen på det.

Steven är nu skriven, andra delen av Alvhilda. Jag får se hur jag gör nu om jag fortsätter i rusets svallvågor och skriver Ragnvald, den tredje delen också eller om jag helt enkelt lugnar ner mig och belönar mig på något helt annat sätt. Ska jag kanske sätta mig och gå igenom mitt råmanus tusen gånger på stört eller låta det sova en stund.

Det första jag ska göra är i alla fall att skicka det till Mrs Data, min mentor i detta skrivsammanhang, för att hon och jag ska kunna bolla lite inför renskrivning och ordning och reda. I morgon får vi se om datorn får följa med mig till jobbet eller om den får ligga hemma och vila.

Känner jag mig själv rätt är den med och Ragnvald får säga sitt.

Nu ska jag fira med House, choklad och te.

God natt!

My baby

2011-11-15T11:52:00.002+01:00

Maken fick en almenacka för 2012 som var prydd med våra gemensamma bäbisar på.

Min var prydd med min egna bäbis.

Omdömet kan ha varit påverkat

2011-11-14T19:01:00.001+01:00

När jag efter att ha jobbat över och varit på kontoret nästan 12 timmar, för att åka med ett av de där direkttågen då jag slipper vänta 20 minuter på anknytning, just fått veta att det tåget är inställt.

Det kan vara så att efter att ha suttit och försökt få svar från sj info om dom sätter in buss eller ej och då bli hänvisad till trafikplaneringen och sedan få beskedet att det inte finns något sätt att ringa och uppmärksamma dem på problemet.

Det kan hända att dessa saker kan ha påverkat min känslighet över kassörskan på mcDonalds hostningar i händerna, petande i öronen medan hon tog beställning, preparerade pommes och höll muggarna med fingrarna på indidan av muggarna.

Om jag sa något?
Oh nej det är jag allt för svenskt för.
Jag bloggar om det istället.

Eller, ja, SJ fick sig i alla fall en feting i telefon.

Går ganska bra

2011-11-13T18:48:00.005+01:00

Och jag tror inte ens jag har skrivit färdigt för idag.

Lika bra att satsa på att Ragnvalds del blir skriven under november också. Jag är har ju kommit in i ett ordentligt rus nu menar jag.

Idag blev barnens far firad

2011-11-13T12:00:00.001+01:00

Förutom drivor med teckningar fick han bli påmind om hur klok, snäll och gullig pappa han var också

Grattis alla pappor där ute. Idag är det er dag, förvalta den väl med massor av kvalitetstid med de små.

Udda husdjur - Udda packning

2011-11-10T23:00:00.001+01:00

Idag har det varit leksaksdag på skolan. Dottern tog med dig sin "hund" snövit. Snövit är en vit fjärrstyrd dinusarierobot. Den kan styras men kan äver vandra runt själv, känna av närvarande personer som den kan hugga efter eller navigera efter möbleringarna i största allmänhet.

Den var i full gång när jag kom, glatt påhejad av hennes manliga fdritidspedagog. Lite svår att packa dock men skulle tagit för lång tid att gå med koppel.

Tyckte tjejen såg lite tuff ut med en gigantisk reptilsvans utstickande ur väskan som blinkade blå i mörkret.

Perny är ett spännande alias

2011-11-09T21:23:00.003+01:00

Jag googlade mig själv, som jag göra ibland för att se så att inte för mycket dumheter är förknippat med mig där ute. Folk som lagt ut konstiga bilder med mera. Först googlade jag mitt riktiga namn och sedan googlade jag mitt alias, Perny. Detta gjorde jag trots att jag är trött och borde gå och lägga mig. Det är ungefär så jag fungerar.

I alla fall.

Vad dök upp för fint, ja, nästan inget i fråga om mitt riktiga namn, vilket känns ganska skönt eftersom jag jobbar med det jag jobbar. Detta kom däremot upp när jag googlade på mitt alias:
Perny's Long-nosed Squirrel

Det tyckte jag var lite roligt.

Nej, vadå? Allergi är jätteskönt

2011-11-09T20:20:00.001+01:00

Eller, ja, det är ganska svårt att skilja på allergi och jätteinfektion ibland. Smärta, klåda, ljuskänslighet och torr, skrovlig hy.

Vad det än är så är det j*****t sexigt.

Ibland är skriva som att läsa

2011-11-09T18:02:00.003+01:00

Just nu, när jag skriver, är det som om jag läser boken för första gången. Jag har redan läst/skrivet den första delen som, som sagt, integrerar med båda de två kommande böckerna. Just nu när jag skriver den andra boken är det som om jag själv får svar på varför Alvhilda har gjort saker, eller rättare sagt, varför Steven har reagerat och gjort som han gjort i den första boken. Det är så mycket som faller naturligt. Han har massor för sig i de luckor som han inte är med i den första boken. Tänk om man visste det när man läste den första boken, då hade den haft en helt annan innebörd.

Det är så jag har svårt att släppa datorn när jag måste slå igen för stunden. Men det är ju så definitivt, jag har inte möjlighet att tänka "äsch, bara fem minuter till" för då hamnar jag i fel stad.

Om det hade varit vilken bok som helst hade jag sagt: "Herre gud, ni bara måste läsa den här boken", men nu kanske det ses som skryt om jag säger så eftersom jag pratar om min egen bok, men jag känner det ändå likväl.

Min bok förresten, det är ju Alvhilda, Steven och Ragnvald som berättar, jag är bara deras verktyg.

Som sagt:
- Ni kan bara inte missa den här, när den publiceras -

Redo för nästa cirkel

2011-11-09T13:04:00.001+01:00

Ska bara läsan först, men det gör jag väl i en fikapaus.

Den som ingen låda har

2011-11-09T11:45:00.001+01:00

Det är tomt med villebråd för lunchjägarna. Kommer bli tufft efter icas flykt.

En minusgrad inte tillräckligt

2011-11-09T05:59:00.001+01:00

Min gamla jacka är, förutom gammal och lite trasig, även inte jättevarm. Därför tänkte jag testköra min nya skönhet nu när termometern visade på minusgrader.

Just nu står jag i min egna portala bastu och känner hur den tunna t-shirten klibbar. Fräscht inför arbetsdagen.

Får invänta istiden helt enkelt och fortsätta frysa några veckor till.

Bokens utveckling

2011-11-08T22:09:00.002+01:00

Jag har kommit 34 sidor och nästan 25 000 ord in i den andra boken i Alvhildatrilogin. Eftersom alla tre delarna utspelar sig delvis under samma tid, på samma plats där de olika huvudpersonerna integrerar med varandra måste jag hela tiden har första bokens dokument öppet och kolla av dialogerna och de olika småsakerna som händer. Från början skrev jag bara ner nyckelhändelserna men kom på att det fanns en hel del småsaker som skulle bli jättekonstigt om det inte nämndes i den andra boken. Därför tar det ganska lång tid med skriften eftersom jag inte bara kan låta texten flöda. Ändå ligger jag på ungefärligt 2000 ord på två 45-minuterspass.

Jag brukar vara noga med att inte hoppa utan skriva på där jag är för stunden och gå i rätt tidslinje. I morse frångick jag detta. Eftersom jag denna morgon kände att jag inte var på ett så positivt humör och verkligen inte behövde något negativt valde jag att hoppa fram lite i boken. Boken är nämligen ganska krävande just nu, i det partiet jag är. Han är sååå gnällig, tjatig och vek. Kanske inte det bästa utgångsläget när man själv är sådan, gör inte den bästa dagen. Tycker nog att jag var på lite bättre humör resten av dagen när jag hoppade i boken under morgonpendlingen. Efter att ha jobbat i över tio timmar satte jag mig på tåget på väg hem och öppnade datorn och kände att jag hade ork och lust med det jobbiga igen.
Fingrarna flög och Steven led.
Härligt.

Ser fram emot att få honom kvida under mina fingrar i morgon också.

Vardagen kändes som en käftsmäll

2011-11-07T19:57:00.001+01:00

Upp fem, kraftig allergi och den nya mjölken till fikateet föll i golvet och tömdes över hela trapphuset.

Sen blev klockan 8:30 och jag hade bara resten av dagen kvar.

Alvhildas framfart

2011-11-05T23:03:00.004+01:00

Det går mycket fortare att skriva den andra boken jämfört med den första. Den första boken tog mig fem månader att skriva första utkastet till som sedan var tvunget att skrivas om nästan helt. Nu har jag skrivit 24 sidor 17913 ord och 97574 tecken på tre dagar på den andra boken. Om jag fortsätter i den här takten kan jag ju lika gärna köra tredje boken under november också, så jag bara har att redigera och finputsa kvar sedan. Mrs Data, som varit en otrolig mentor under mitt Alvhildafödande, har redan fått en heads up att hon kanske kommer få läsa Steven i slutet på nästa vecka, om jag inte lugnar ner mig. Får väl tänka på att det är vanlig arbetsdag på måndag och resten av månaden, men det ger nästan tre timmars skrivande per dag varav två av dessa inte kommer vara kantad av krävande ungar. (Jag älskar mina ungar men dom tillför inte så mycket till Alvhilda just nu)

Jag lider mer under mitt arbete med Steven, än med själva Alvhilda, för han lider så mycket mer än henne. Han har lidit under hela sitt liv och nu får jag göra det med honom.

Maken lider med mig. Han lider så mycket att han börjat hedra min älskade karaktär med vackra bilder som han ser framför sig kommer pryda var och varannan tröjbeklädd bringa i framtiden.

Låt oss hålla tummarna för det.

Förresten, om du vill ha mer uppdateringar och få läsa små utdrag ur böckerna är det bara att gå in och gilla Alvhilda på facebook.

NaNoWriMo-uppdateringar

2011-11-05T11:06:00.003+01:00

Det körde igång i måndags och då skrev jag inte ett ord. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle få ordning på mitt liv innan jag kunde köra igång. Onsdag rasade livet ihop för jag kände att jag inte fick ordning på livet innan föräldrarna skulle dyka upp och hjälpa mig sopa ihop spillrorna av mitt liv som låg utspillda i form av bråte på vinden. Jag fick inte ett enda nedslag på romanen under onsdagen heller. På torsdagen insjuknar maken och hela planen om att rensa och sortera på vinden och i alla andra skrymslen föll rakt ner i ravinen eftersom han fått flunsan och föräldrarna ej ska utsätta sig för denna sjukan på grund av egen hälsa.

I några sekunder flög paniken omkring mig tills jag såg detta som ett tecken och sket i alla spillror och all skräp som låg runt omkring mig. Jag satte mig vid datorn och i går kväll när jag gått och lagt mig hade jag skrivit mer än 10 000 ord på den andra boken. De är precis på väg att sätta sig på planet till Sverige och skräcken skall ta vid. För det vet vi ju alla, Sverige är ett läskigt litet land.

Nu är det dags att sätta sig med Steven igen.

Ja just det, jag fick iväg mitt bidrag till novelltävlingen också.

Rastade barnen med familjen Data

2011-11-04T13:53:00.003+01:00

Efter att ha suttit framför datorn hela dagen igår bestämde jag att det är bra för oss att komma ut när Mrs Data berättade om sina promenadplaner.
Vi ägnade oss åt:

Bäverspotting

Gå

Låtsas att man faktiskt fortfarande bor vid havet

Inte plocka björkbuketter riktigt i samma utsträckning som stenar.
Det är ett under att det blev några kvar efter dotterns grundliga rensning.

Nu är är själen redo för Alvhilda igen, som dock inte syntes till i ett enda snår under promenaden.

Glass och får.

2011-11-03T18:13:00.003+01:00

Dagen fortsätter. Maken som ligget sjuk blir lite extra uppassad samtidigt som jag försöker jobba med nanowrimo. Han brukar alltid (maken alltså) påpeka att han alltid brukade få grillad kyckling när han var sjuk och liten. Jag ska ju inte vara sämre än hans mamma så jag fick ju ställa mig och göra kyckling till honom. Det blev väl okej, förutom att halva barnaskaran är allergisk mot kyckling så jag fick göra annan mat till henne. Till efterrätt skulle jag göra Glace au four eftersom vi hade en hel hög med äggvita som låg och skräpade i kylen. Jag hade aldrig gjort det förut så det var ju spännande.

Så här bränd och fin blev den:

Brandvarnaren var till och med med och sjöng dess lov.

Och det var bara utanpå, inuti var den helt rinnande fortfarande så nu får vi hålla tummarna för att äggen inte hade salmonella.

Det gick nämligen ner mer än vad det borde och nu mår jag illa. Framförallt när jag sitter och tittar ut över köket som ser ut som om de här killarna skulle ha varit här.

Men jag hade då rakt inte lika kul som jag gissar att dom hade, när jag drog fram.

En sådan där dag nu igen.

2011-11-03T13:54:00.002+01:00

Maken vaknade sjuk idag så att alla planer med mina föräldrar gått i stöpet över helgen samt att hans planer med friggeboden förhalas en aning.

Mer tid till Alvhilda?

Jupp!

Om jag törs för det verkar dra med sig ont. Jag har under frukosten tappat saket på tårna, bränt vid bröd, snubblat och skurit mig på osthyveln.

Kanske inte ser så hemskt ut men jag kan berätta att strecket ni ser inte är målat, i alla fall inte med lack, dock med rött och smärta.

Med tanke på det kanske jag råkar paja Alvhilda totalt om jag ger mig på henne.

Nu ska jag börja med lunchen ...

Andra dagen på NaNoWriMo

2011-11-02T11:33:00.002+01:00

och jag måste erkänna att det inte går så bra på den vägen, just nu.

Det har att göra med att jag har semester. Semester innebär att jag är med barnen 100% och jag har alla måsten i huset som måste göras just denna veckan. Jag sitter en del vid datorn kan folk tycka ändå, jag skriver ju det här och jag uppdaterar min status. Ja det stämmer. Jag har bara inte hittat tillfället att släppa all stressen runt vad jag måste göra här hemma än.

Jag har dessutom ledigt ordentligt för första gången på detta jobb jag nu har och måste passa på att umgås med min familj den stund som jag inte städar och sorterar och slänger och fixar. Det betyder dock inte att jag tror att jag inte hinner med NaNoWriMo? Det tror jag att jag gör ändå för när semestern är över kommer jag ha 3 timmar om dagen helt till Steven som egentligen är helt färdig, uppe i skallen. Orden kommer bara rinna ur mig när jag väl sätter mig, så trots denna dåliga start, tror jag allt jag kommer ikapp senare.

Ses på sluttampen helt enkelt.

Det här med nagellack

2011-10-31T11:07:00.002+01:00

Dagen till ära

Jag har ju fått lite kommentarer, framförallt irl, angående mina naglar. När jag gör mina tryck och hur pilligt det ser ut med mera. Jag har ibland lagt upp länk till Tant Barbros helt underbara konstverk. Men om det finns ett litet latent lackintresse hos er så kan jag säga att det finns många där ute som är helt fantastiska och bloggar om det. Min absoluta favorit är till exempel Cactus och då är mitt favorittema "Matcha grejen" något jag funderar på att prova själv.
Vi har även Honi som kör lite Konad ibland. Det är samma typ av tryck som jag själv använder.

Vill ni kika på fler så finns det länkar hos Cactus och Honi.

Litterära funderingar och bikter

2011-10-30T17:20:00.003+01:00

På sidan presenterar jag den bok som är aktuell för bokcirkeln samt vilken bok jag läser för mitt eget höga nöjes skull. Nu har "Vägen till Umbria" stått där i ganska många veckor och jag måste erkänna att det inte är riktigt sant. Jag läser inte den längre. Jag har inte läst ut den och jag har inte gett upp på den, jag har bara inte hunnit läsa något av den sedan bokmässan. Det har att göra med att bokmässan eldade på mitt eget författarskap att jag inte hunnit öppna någon bok sedan dess. Nu vill jag inte påstå att det inte brann i mig från början men det lilla bokbål jag hade inom mig fick visst en kaskad av napalm över det för jag har inte kunnat sova utan att drömma om Alvhilda, jag kan inte göra något alls utan att Alvhilda, Steven eller Ragnvald hänger över mig och berättar sina historier. Jag har snart redigerat Alvhilda för tredje gången och ska släppa henne för en månad då jag ska lägga ner min själ i Stevens förflutna och nutid. Vägen till Umbria är inte något jag kan lösa genom några lösryckta brottstycken av texter vid kortare pauser mellan maratonstreckorna. Den boken kräver min fulla uppmärksamhet och det har den inte just nu.

Jag lovar dig Jan-Erik, och alla andra författare vars böcker jag sitter och ruvar på, jag ska lösa vägen till Umbria och jag ska läsa alla andra böcker också. Jag måste bara lösa vägen till Alvhilda först!

Nu plockar jag bort mitt eget höga nöjes skull, för det är bara lögn.

Bokcirkel avhandlar utan ett ord

2011-10-30T16:35:00.003+01:00

I går samlades den ihärdige läsegruppen och diskuterade det senaste bytet, skrivet av Linwood Barclay.
Den information jag fick innan jag påbörjade läsningen var följande:

"14-åriga Cynthia skriker åt sina föräldrar och slår igen dörren till sitt rum. När hon vaknar nästa morgon förväntar hon sig en konfrontation, men istället är huset tomt. Hennes mamma, pappa och storebror är borta.
25 år senare bestämmer sig Cynthia för att delta i ett tv-program om olösta fall i ett sista försök att få veta vad som hände den där natten. Först händer ingenting. Sen ringer telefonen. En mansröst säger att hennes familj förlåter henne. Cynthia är nära att bryta ihop. Är hennes familj vid liv? Varför har de aldrig hört av sig? Cynthia börjar forska i försvinnandet, och trådarna leder till fruktansvärda hemligheter. Kanske hade det varit bättre att låta det förflutna vila"

Nu kanske jag är lite väl indoktrinerad i thrillerträsket och de övernaturligas värld för i mina ögon lovade denna text mig spänning utöver det vardagliga. Jag läste de första kapitlen och det verkligen kittlades i spänningsnerven och när författaren lagt in ett samtal mellan två helt anonyma röster som talade om huvudpersonen så såg jag än mer övernaturlighet över boken.

Det visade sig dock vara en ganska vanlig deckare fast med en otrolig bladvändarglädje. Dock var den skriven på ett ganska tråkigt språk och slutet kände ihåligt och rätt så otroligt. Det var väl det enda onaturliga i boken fast onaturligt på ett dåligt sätt. Författarens val av berättare tycker jag, och många i gruppen med mig, var intressant då det inte var huvudpersonen utan dennes make. Det kände självklart efter ett tag då huvudpersonens beteende skapade frågor som var viktiga att ställa och det gjorde maken så bra. Det fanns även en hel del saker som kände taffliga, som att utredningsmetoderna angående försvunna personer skulle vara så taffliga under åttiotalet att en ensam detektiv ska komma på en gigantisk pusselbit angående personers personnummer på tvåtusentalet på en dag, som de missat under flera års utredning tidigare.

Jag gav boken 3,5 för den var klart mer läsvärd än många andra böcker jag läst. Vi pratade om hur svårt det är med det här betyget, vi funderar på att gå tillbaka och se vad vi gett de olika böckerna för att sedan revidera gamla betyg för vissa böckers betyg bör höjas eller sänkas i jämförelse med andra böckers betyg. Gruppens helhetsbetyg, utan två personers bidrag, blir 2,8/5.

Nästa bok som skall avhandlas är Angelologi - änglarnas tecken av Danielle Trossoni och den kommer avhandlas 10/12 hos MrsData och hon har vid ett svagt tillfälle lovat oss en miniNobelmiddag.

Vi i bokcirkeln "Plejaderna" utvärderar böcker tillsammans ungefär var sjätte vecka. Jag är allt för upptagen för att varje gång hinna skriva ner våra utvärderingar här i den utsträckning som jag själv vill. Men, om ni vill läsa vilka böcker vi läst och vad vi tyckt om dem så är Mrs Data mycket flitigare och duktigare än vad jag är och alla hennes utvärderingar, som bygger på våra samtal, hittar du här.

Halloween: en mat- och fnissfest

2011-10-30T12:43:00.009+01:00

Igår hade vi över vår favoritfamilj, The Datas. Vi tyckte att det var dags och så sammanföll det med Halloween så jag kunde inte låta bli att hitta lite tema på samvaron. Självklart började hela kvällen med en härligt grön välkomstdrink. Den fick inte vara med, för den har redan figurerat här inne tillräckligt med gånger.

Huvudrätt:
Fyllda orange paprikor med köttfärssås. Till detta serverades ris och en yoghurtdressing. Löjligt gott verkligen. Köttfärssåsen jag använde var en helt vanlig men vitlök och mycket röda kryddor. Smaskigt. Jag lade ost vid öppningarna för ögon och mun vilket gjorde att den hade gråtit och dreglat ost när den kom ut ur ugnen.

Något jag blev ännu mer nöjd över var desserten. Spindeldessert!
Jag hade varit inne och letat idéer och hittat dessa spindlarna men blev jättebesviken när jag såg att de bara var gjorda på det här sättet. Jag måste ju krångla till det. Därför gjorde jag hallongelé som jag lade i mitten och sedan byggde jag en kropp av chokladmousse spetsad med Cointreau. Löjligt gott det också, men töntigt mäktigt. Tips, servera små portioner.
Recept:
Hallongelé: koka upp 50g socker och 50 g vatten. blötlägg 1½ gelatinblad i tio minuter. Lägg ner i det kokhete vattnet tills det löses upp. Vispa ner 150 gram hallon. Låt stå några timmar i kyl. Jag lät det bara stå en timme, inte tillräckligt.
Chokladmousse: koka upp 210 g osaltat smör, blanda i 100 g siktad kakao. Tillsätt 165 g finhackad mörk choklad. Vispa 100 g äggulor och 200 g florsocker luftigt. Tillsätt 50 g cointreau och chokladsmöret. Tillsätt 375 g lätt vispat, kyld grädde och vispa till en jämn smet.

- recepten tagna ur Jan Hedhs kokbok "Chokladpassion"
men de har ändrats en aning

Eftersom vi ändå hade halloweentema så körde vi med någon form av huvudbonad. Här bredvid har vi en kavalkad av fina saker man kan ha på huvudet, eller på öronen om man är för korthårig. Öron, horn, hårda plastperuker eller stora fluffiga, krulliga peruker.

Så här såg spindeln ut när man åt upp dess härliga bakdel. Blandningen med choklad och hallon var väldigt god men:

Det var ungefär så här mycket man orkade få i sig

Kvällen blev vild och alkoholen steg vissa av oss åt huvudet och sökte kärlek i främmande famnar.

Men jag förlät honom dock så han behövde inte sova på soffan för detta snedsteg.

Man måste lyxa till det

2011-10-28T12:20:00.002+02:00

så här sista dagen före semestern.

Chocobello, chokladens Rolls Royce, får O'boy att blekna och skämmas, sa expediten.

Finns i smakerna mjölkchoklad, mörk choklad, hasselnöt och Chili, bland annat.

Betyg 4 av fem
Skulle varit varmare, kollegan konstaterar att det gottaste ligger i botten

Fick i alla fall mig att stanna

2011-10-28T06:19:00.002+02:00

Någon hade ställt fram gravlyktor vid ett träd i Tegnerlunden. Det var väldigt vackert och i cirkeln låg ett kort som det stod att vi skulle minnas Rebecka. Jag minns inte Rebecka, men nu tänker jag på henne och undrar vem hon var och vad som hänt henne.

PS. Har nu fått beskedet att det var en missbrukare som dog där året innan. Rebecka var troligtvis personen som skrev under kortet.

Holodiscofredag

2011-10-28T05:36:00.002+02:00

ÄNTLIGEN FREDAG!

Detta firas med underbara holodisconaglar Jag har sneddat med ett blått, ett rosa och ett grönt hololack, alla tre från China glaze: 2NITE, RATED HOLOGRAPHIC och L8ER G8TER.

Jag tycker att det blev en riktigt cool uppsättning och den känns riktigt party.

Nu ska jag iväg och göra sista dagen på jobbet innan semestern!

Idag bär jag lila

2011-10-27T05:38:00.001+02:00

för att visa mitt stöd för alla, inte bara de unga utan de i alla åldrar, homosexuella, bisexuella och transpersoner i vårt samhälle.

Jag ser mina dåliga OCH mina bra sidor

2011-10-26T22:04:00.004+02:00

Jag håller på att redigerar Alvhilda ytterligare en gång nu, innan jag kör igång med Steven på tisdag i NaNoWriMo.

Många stycken får det att krypa över min rygg, jag känner handsvetten och försöker komma på alla möjliga sätt att gömma texten. Hur många gånger ska hon egentligen ligga? Oj så ytligt beskrivet det var i det partiet. Men va mycket upprepningar. Femtioelva meningar som börjar med Jag. Blä blä blä.

Det förväntade jag mig. Jag är väldigt självkritisk och en pillerska när det gäller texten. Jag blir sällan nöjd. Därför blir jag så glatt överraskad när jag läser långa partier där jag plötsligt kommer på mig själv tänkandes:
"Har jag skrivit det där? Det var ju skitbra?" Jag har funnit mig själv leva in i texten och känna med karaktären på en nyvunnet sätt trots att det är femte gången jag läser texten och den dessutom är skriven av mig själv.

Då känner jag mig faktiskt ganska nöjd. Det väger upp kräkspartierna.

En tidning för mig

2011-10-26T21:07:00.002+02:00

Vill bara säga att jag nu signat upp mig som prenumerant på en tidning.

Kanske något för dig också?
Om det är det och du inte signat, kanske du ska ta och göra det - här!

2011-10-25T18:36:00.002+02:00

Hittade den här roliga bilden hos Nina som i sin tur hittat den hos Joanna och nu snodde jag den. Ta de fyra första orden du hittar, de definierar dig. Jag hittade:
Talented
reserved
restless
outspoken

Vilka hittar du?

Tycker du det stämmer in på dig?

Talented är väl något jag är för svensk för att kunna tycka att jag är, det är för andra att tycka i så fall, serverd vet jag inte om folk tycker att jag är. Restless och outspoken däremot, det kan jag skriva under på.

Tillbaka till tråkvardagen

2011-10-25T16:58:00.002+02:00

Den enes bröd den andres död brukar man så där lagom brutalt uttala sig ibland.

Till exempel skulle man kunnat göra det om det här. Min resväg till och från jobbet är bra seg framförallt eftersom jag måste byta på halva vägen. Förutom att det är segt att vänta så är det dessutom kallt nu för tiden och framförallt blir det ett avbrott i mitt litterära skapande.

Under en kort tid har det varit problem med det anslutande tåget jag måste byta till, det har gjort att SJ har dirigerat om alla tåg längs med min sträcka. Det innebär att jag har fått åka direkttåg både till och från jobbet vid flera tillfällen. Varje gång detta händer har jag suttit med ett nöjt fånleende och sett alla svära och gnälla över att de måste byta och trängas och frysa, alltså få genomlida det jag får göra dagligen. Av någon anledning kunde jag inte tycka synd om dom utan deras lidande fick mig bara att mysa ännu mer där jag satt på ett och samma tåg, hela vägen hem.

Nu är det tillbaka till tråkvardagen igen. I väntans tider, får jag igen stå och frysa.

Underbart är kort.

Lördagsfilm: Scott Pilgrim vs the world

2011-10-23T10:31:00.004+02:00

bild lånad av wikipedia

Kortfattat om filmen:

"Scott Pilgrim plays in a band which aspires to success. He dates Knives Chau, a high-school girl five years younger, and he hasn't recovered from being dumped by his former girlfriend, now a success with her own band. When Scott falls for Ramona Flowers, he has trouble breaking up with Knives and tries to romance Ramona. As if juggling two women wasn't enough, Ramona comes with baggage: seven ex-lovers, with each of whom Scott must do battle to the death in order to win Ramona." -IMDb

Vissa ledtrådar om vad det var för typ av film fick man vid inledningen då musiken var dataspelsinspirerad, jag tänkte direkt på pitfall 2. Filmen är inte som vanliga filmer överhuvudtaget. Klippningarna går i stil med Hot fuzz men allt annat tar ett steg längre. Dröm går ihop med verklighet och allt känns helt absurt, fast på ett bra sätt. Jag skrattade ofta och mycket. Personlighetsporträtten är härliga och ger kontraster och svartsjuka är en krydda som gör att filmen smakar ännu bättre.

Var beredd på kraftig tevespelsnörderi!

Ännu en otroligt positiv filmupplevelse.

Bild lånad från Co-Optimus

Lite nördfakta:

"Scott Pilgrim vs. the World är en amerikansk filmkomedi från 2010 regisserad av Edgar Wright. Manuset är skrivet av Michael Bacall och Edgar Wright, och bygger på Bryan Lee O´Malleys seriealbum från Oni Press. Filmen hade svensk premiär 29 oktober 2010 och världspremiär 27 juli 2010 i Kanada. Några månader senare släppte man även ett spel under samma namn." -Wikipedia

Bild lånad från IGN

Maken lider

2011-10-22T19:45:00.001+02:00

Vi har spelkväll och denna lördag spelar vi LEGO:s creator. Det är precis som loppan fast istället för en loppa bygger man små legofigurer. Det klantiga är väl bara att dom särskrivit den svenska texten (finnarna verkar dock skonade) något som kliar över hela maken. Han har lovat att gå igenom spelet med tuschpenna.

Det jag roar mig med är att betona särskrivningen varje gång jag läser av för barnen för att verkligen förgylla tillvaron för för maken. När man bara ska ta en kloss funkar det något sånär men när man ska ha fler blir grammatiken helt upp åt väggarna

Om jag var så rik skulle jag också dansa

2011-10-22T15:21:00.003+02:00

Anneli brukar lägga upp fredagsdansen varje fredag vilket jag finner mycket inspirerande och glädjespridande. Just igår lyckades hon lägga upp en riktigt toppdans. Förutom att jag önskar att jag hade så mycket pengar att jag också kunde åka jorden runt för att göra en ful dans så måste jag säga att hela dansfilmen får mig på så gott humör. Jag har sett den flera gånger bara får att få le lite extra.

när man ser höstrusket finns det bara en sak att se fram emot

2011-10-22T12:17:00.002+02:00

Eller kanske två

För stora valmöjligheter

2011-10-21T20:19:00.004+02:00

I kväll har dottern varit på halloweenfest.
Jätteroligt.
I går skulle vi komma på vad hon skulle klä ut sig till. På vägen hem kom jag med förslaget om att hon kunde gå som en jättestor rosa kanin eftersom vi har en dress som hon håller på att växa ur. Hon blev jätteexalterad över idén men nappade ändå inte på den.
Hon skulle gå som en älva.
Väl hemma rotar hon fram vingar och kjol men hittar varken överdelen eller något trollspö. Jag kommer med förslag om att hon kan gå som Woody eftersom hon har hela den dressen som snart är för liten - nej
Jessie eftersom hon har hela den dressen och den blir snart är för liten - nej
stålmannen eftersom hon har hela den dressen som snart är för liten - nej
spindelmannen ... - nej
till slut blev det ...

Pirat.
Hon har till och med en liten papegoja på axeln i form av en anka,
som hon kom på helt själv.
Underbart!

Klockan var vid det laget långt efter läggdags.

Jag och sonen skulle få fredagsmyset helt för oss själva när hon var iväg. Jag tänkte då att vi skulle höja åldersribban på filmerna eftersom han ändå är tio år och ofta tycker filmerna hans lillsyrra väljer är allt för töntiga. Jag råkade uttrycka mig luddigt för jag bad honom hitta en spännande film som hans syrra inte brukar vilja se, lite större film.

Han valde pokémon.

Det blev inte pokémon

Jag tvingade min son att titta på I robot.

Han tyckte om att bli tvingad till det och var otroligt fascinerad över bilarna och robotarna.

Jag har kommit på att jag måste sluta ge mina barn för mycket valmöjligheter.
I slutändan är det bara jag som får lida för det.

Lulu Carters bibliotek kontra vårat

2011-10-19T15:36:00.003+02:00

I mina ögon är inte "Äntligen hemma" riktigt vad det en gång varit, ändå sitter jag och tittar på det innan House varje vecka. Från att känna att man blir inspirerad sitter jag gärna med maken och skrattar och pikar saker som görs och då har vi en favorit - Lulu Carter - en människa jag aldrig skulle släppa in i mitt hus. Jag satt och gnällde en hel del över fåtöljerna hon gick lös på igår. Jag såg vad hon var ute efter men om det ska bli snyggt bör man ändå vara noga så att det blir rakt och inte ser slarvigt ut. Jag försökte hitta en bild som illustrerade det jag gjorde ett utrop av förskräckelse över, men det hade dom dolt bra inne på "Hemmakanalen".

Nu till en lite komisk kommentar från maken. Nog för att jag kan hålla med honom till viss del. Det var hennes sortering av böcker i hyllorna. Hon tyckte inte det var så viktigt att sortera så man hittade, alltså efter antingen genre, författare eller titel utan hon sorterade efter färg. Jag håller med maken om att det kanske inte är det smartaste om man har många böcker, men jag har sett att detta är en inredningsdetalj som är mer utbrett än bara hos Lulu. Sedan ställde jag motfrågan, om han tyckte vår ordning i vårt bibliotek var att föredraga?

För mycket böcker
(förlåt, finns inte något som heter för mycket böcker)
på för liten yta helt utan någon som helst ordning
- totalt kaosinredningen.

Zombieland - skrattfest

2011-10-16T16:59:00.003+02:00

Bild lånad från Discshop

När man är sjuk hör det till att gosa ner sig i soffan och titta på film. I går passade jag på att göra det tillsammans med maken. Vi kikade på Zombieland som maken hade hört goda rykten om.
En kort beskrivning av filmen:

"A shy student trying to reach his family in Ohio, and a gun-toting tough guy trying to find the Last Twinkie and a pair of sisters trying to get to an amusement park join forces to travel across a zombie-filled America." - IMDb

Bild lånad från moviewallpaper

Makens kommentar efter filmen var: "inte trodde man på åttiotalet att det skulle komma zombiehumorfilmer" men det gjorde det allt. Jag personligen fastnade aldrig riktigt för de där zombiefilmerna måste jag erkänna, jag har alltid tyckt att de varit ganska menlösa och töntiga och hellre föredragit vampyrer, elm streetfilmerna och annan mer psykologisk skräck. Komedierna älskar jag dock, kanske just för att zombiefilmer är så tacksamma att skämta om. Jag har sett komedin Shaun of the dead tidigiare och skrattat gott åt den råa humorn i den. Jag upplever dock att de tar brutaliteten ett snäpp längre i den här filmen för jag vill påpeka att även om det är en humorfilm krävs det en viss läggning för att skratta åt den. Humorn innefattar mycket blod, flygande kroppsdelar och de mest fantasifulla tillhyggen att göra slut på en redan död människa.

En stor del av humorn hade att göra med olikheterna hos de levande människorna som var med. En mes som gått till botten med alla olika försiktighetsåtgärder som krävs för att överleva och han har även utvecklat detta till en lista. Han följs åt med en person vars lista går mer ut på alla olika sätt det går att göra slut på zombies. Tönt- vs tuffing- vs snygging- vs oskyldigt barn -humorn är ledande genom hela filmen.

Jag såg på filmen med skräckblandad förtjusning, på ett helt igenom bra sätt.

Bild lånad från photobucket

Det är ju tur att alla i huset inte är fullständigt obrukbara

2011-10-15T17:36:00.002+02:00

Nu är jag inne på åttonde dagen med hosta, slem, huvudvärk och gnäll.

Ja, jag är gnällig.

Nu ska jag fortsätta lida i det stökiga köket som jag inte orkar städa, sittandes framför datorn med ambitionen men inte orken att redigera Alvhilda utan istället läsa alla helgstatusar på fb om fester och härligt helgmys. Allt detta till ljudet av två understimulerade barn som tjafsar om allt medan maken själv bygger värsta snygga friggeboden.

Sa jag att jag var gnällig?

Alvhilda har flyttat ut

2011-10-14T16:24:00.004+02:00

Jag har ju funderat lite fram och tillbaka angående det här med en facebooksida. Jag fick ju tipset på bokmässan och jag har grunnat på hur jag ska gå tillväga med det. Jag började skapandet för några veckor sedan, tryckte på "Skapa egen sida" valde "Författare" för det var det tipset jag fick men sedan tog det stopp. Jag började analysera mig själv och situationen.

Jag ställde mig frågan, vad är en författare (saxat ur wikipedia) "Det finns inga egentliga yrkesutbildningar för författare, även om det finns skrivarkurser. Det anses allmänt att man inte blir författare officiellt förrän man har blivit publicerad av ett förlag eller en tidning, fått ett verk uppfört på en teater eller gjort en film. "

Som det står inne på wikipedia, att man allmänt inte ses som författare förrän man blivit publicerad ifrågasätts av wikipedia men just den bilden är något som även påverkar mig. jag är inte publicerad alltså är jag inte författare, trots att jag skriver en himla massa dagarna i ända. Denna bild fick mig att tveka och ta tillbaka sidan om mig som författare. Det gick några veckor och i dag såg jag en person jag talat med och också författar böcker och är väl ungefär där jag är i sin process och hon hade skapat en sida för den bok hon jobbade med. Jag funderade lite över det här eftersom jag fått rådet att inte skapa en sida för boken för jag har ju planerat att skriva fler sedan.

Jag rådgjorde med en väninna (you can never guess who) om hur jag skulle göra och hon hade från början samma argument som jag fått från början, jag kommer ju skriva fler böcker sedan. Men ändå kändes det mer okej att promota Alvhilda som bok och karaktär än mig själv som författare än. (Tror jag måste jobba lite mer med min självbild) och just Alvhilda känns som om hon kan vara en karaktär som kan ta egna steg jämfört med många av mina andra alster som skramlar runt i huvudet. Dessutom kommer hon vara en trilogi och därför togs beslutet, att starta en Alvhildasida på facebook.

Där kommer jag lägga upp lite mer av läget kring henne, lite citat, tankar och fundering. Och vet du vad, man kan till och med gilla henne.

Svenskan räcker inte till

2011-10-13T18:04:00.002+02:00

Jag har börjat skriva lite på den sista boken i trilogin som är baserad på en persons ord, en person som inte riktigt är en person och därför inte riktigt talar som en person brukar. Han talar mer flytande och diktat. När jag ska försöka skriva hans tankar blir det svårt för jag får inte till bra flytande, drömskt språk på svenskan. Engelska dyker dock upp hela tiden.

Exempel:
"she will never again feed on the harvest of many"

Hur ska jag försöka skriva det på ett lika diktfullt sätt på svenskan?